Bruce Springsteens girighet luktar riktigt illa

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Han har alltid försökt framställa sig som lite hederligare än andra artister.

Lite schystare. Lite finare.

Men den slarviga och spekulativa samling som landar i skivbutikerna nästa vecka visar att Bruce Springsteen i själva verket är lika sniken som vilket pojkband som helst.

Det fanns en tid när Bruce Springsteen konsekvent vägrade ge ut samlingar.

Han såg sina album som solida enheter, omöjliga att plocka isär och splittra upp.

Det spelade ingen roll att det fanns stålar att tjäna på en skiva med bara publikfavoriter.

Han kunde inte tänka sig att smacka ihop "Thunder Road" och "Hungry heart" på en skivsida för några dollars skull.

Den inställningen har Herr Helylle milt uttryckt ruckat på under senare år.

Redan i mitten av 90-talet kom en rak och tämligen meningslös "Greatest hits".

Sedan följde den förfärliga "Unplugged"-katastrofen.

"Tracks", boxen i vilken han tömde arkiven på överblivna spår från alla sina studio-sessions, hade förvisso sina poänger.

Men när det strax efter kom en "Best of" samma box - givetvis innehållande en raritet som inte fanns med i den låda fansen redan köpt för dyra pengar - började det lukta riktigt illa.

Den stanken intensifieras när "The essential Bruce Springsteen" nu anländer.

Den omfattar två cd med de mest välkända sångerna från de befintliga studioalbumen och redan de dokumenten irriterar, enär urvalet låter påskina att materialet från exempelvis "Human touch" och "Lucky town" är lika essentiellt som det från "Born to run" och "Darkness on the edge of town".

Det är ju ingenting annat än ren och skär revisionism.

Men det är den tredje cd:n gubbfan ska skämmas för.

Till den har han kramat ur det sista ur sina gamla lämningar, grävt upp själva bottenskrapet.

Det finns ett eller två spår man kan lyssna på med verklig behållning.

Resten är helt ointressant.

Men de hängivna fansen, de som vill ha allt, måste naturligtvis köpa skröfset.

Vilket upphovsmannen förstås helt kallt kalkylerar med.

Skamlöst.

Bruce Springsteen har genom åren gjort fantastisk musik, det kan ingen ta ifrån honom. Men glöm föreställningarna om Bossen som något slags unik hedersknyffel.

Han är precis lika spekulativ som alla andra.

Depeche Mode-fansen imponerar. Flera som hört av sig efter veckans Dave Gahan-sågning erkänner helt frankt att deras hjälte var tämligen usel och att jublet på Annexet bara handlade om ren artighet.

Det vittnar om en förmåga till kritiskt tänkande få som kallar sig fans är i besittning av.

Tokiga Masar Sthlm har bra koll.

Elvis Costello-fansen gnäller dock om att jag är för omogen och dum för att förstå vad som utspelade sig på Cirkus i måndags.

Det är jag i så fall glad för.

Musikrecensenter som skriver upp skivor av andra skäl än att de vill att så många som möjligt ska upptäcka dem, och till på köpet förfasas när favoriterna når framgång, borde slås i bojor. Eller åtminstone sluta skriva om just musik.

Per Bjurman