Lysande kalender - för vuxna tittare
Fredrik Virtanen: ”Det finns ingen dramatik, inga spöken, ingen snö, inga fräsiga specialeffekter”
Vad kommer barnen att tycka? Märker de ens skillnad på 1700- och 70-tal?
Vet inte. Smaken förändras med åren.
Men för mig är Lotta & Erik det bästa julradarparet sedan Albert & Herbert.
SVT:s årliga julkalender är en klassiker, ungefär som mjölk.
Mjölk och julkalendern finns bara i ens liv när man är barn - och när man har barn, däremellan är det lika ointressant som välling. Bara bisarra vuxna dricker mjölk. Bara bisarra vuxna tittar på julkalendern. Inte för att det är något fel på att vara bisarr.
Men i år (med start i morgon) bör även föräldrar kunna njuta medan de sitter bredvid barnen med mjölkglaset framför teven, kanske även en singel-27-åring utan minsta planer på att föröka sig.
Frågan är om barnen kommer att hänga med i svängarna, särskilt de små. Det finns ingen dramatik, inga spöken, ingen snö, inga fräsiga specialeffekter, inga gulliga Paddington-björnar eller bedårande Frost-prinsessor.
Hipsteridolerna Lotta Lundgrens och Erik Haags julkalender ”Tusen år till julafton” är pedagogisk 70-tals-tv i Magnus, Brasses och Evas ”Fem myror är fler än fyra elefanter”anda, minus crazy sång och lattjolajbanlåda, om historia i stället för stavning och matematik.
Konceptet är detsamma som i den utsökta originalvarianten ”Historieätarna”: Haag talar som en bebis och Lundgren är svårt förälskad i kameran medan de gör nedslag i historien och berättar vad familjer åt i olika tider och samhällsgrupper.
De börjar på 1000-talet, ”Vikingapappan kommer hem” och äter torkad fisk, på 1300-talet är det digerdöden och lutfisk. På 1500-talet heter pappa Gustav Vasa och barnen får öl till frukost och skäll när de inte kan spela luta varpå de äter ostron, risgrynsgröt, ål och bäver. Bäver. I avsnitt nio är det 1700-tal, Gustav III är barn och äter kalvöron och dricker kaffe. Det kommer barnen tycka är jätteroligt. Barn som dricker kaffe! Tror jag.
Barn är synnerligen oberäkneliga. Vi vet att barn gillar fluffiga djur, ”Emil i Lönneberga” och godis. Tills de inte gillar fluffiga djur eller ”Emil i Lönneberga” utan Batman, ”Idol” och godis. Godis är det enda eviga men funkar inte som tv.
Jag föreställer mig att en femåring är ointresserad av potatisens intåg på 1800-talet och finner resonemang om arbete på åkern eller skolgång ännu mer skittrist. Kan ens en 13-åring förstå ett skämt om rädsla för den oerhörda snabbheten hos ett ångtåg? Finns det någon begriplig skillnad för en sjuåring mellan en beige dag på 1940-talet och brunsåsens 1970-tal?
För mig är det lysande historiepedagogiskt och tidstypiskt fångat, toppen redan från början och sedan allt mer suveränt desto närmre julafton och nutid vi kommer.
”Tusen år till julafton” är lika kul för mig, nu, som jag upplevde ”Teskedsgumman”, då, 1976, och den bästa sedan ”Albert & Herberts julkalender” med Sten-Åke Cederhök och Tomas von Brömssen såsom jag upplevde den som elvaåring 1982. Vi går genom tiden.
Men vad ska barnen tycka? Ingen aning. Barn är ett folk och de bor i ett främmande land. Att göra kvalitets-tv för det gåtfulla folket måste vara det mest slumpmässiga som finns.
Fråga Fredrik
Har du hört MIA:s nya? ”Borders”. /Flix
Svar: Ja herregud ja. Bäst. Och djupt deprimerande om samtiden. Borders - what’s up with that? Marvin Gayes ”What’s going on” 2015.
Veckans ...
BABE. Erik Lundin, tidigare Eboi, har redan skrivit in sig i den svenska hiphophistorien genom en tio minuter lång a capella-rap i SVT:s ”Gomorron Sverige” som fick programledaren Hiba Daniel att gråta - och framför allt den bara tre veckor gamla formidabla ep:n ”Suedi”.
POPTEVE-NÄ. Miriam Bryant yxade om texten till Lisa Nilssons ”Allt jag behöver” i ”Så mycket bättre” på TV4. Låtskrivaren Mauro Scocco borde lämna in anmälan om skadegörelse.
UNGDOMSTEVESERIE. ”Jessica Jones”, Netflix. Ännu en superhjälteserie (den alkoholiserade privatdetektiven Jessica Jones är stark som en björn) som fokuserar mer på realism och psykologi än på det övernaturliga. I klass med Hell’s Kitchen-kompisen ”Daredevil”, också på Netflix.
GAMLINGSTEVESERIE. ”River”, Netflix, Stellan Skarsgård är den asociala mästerpolisen John River som ser inte bara sin döda partner utan även brottslingar och mordoffer från gamla fall. Bara något litet, troligtvis en mästerlig regissör, saknas för att ”River” ska vara en fullträff.
POP-EP. ”Förlåt för igår det var kaos”, Katohjärta. Bandnamnet är provocerande dåligt men musiken motsvarande förtjusande. Ett The Bangles eller Teenage Fanclub med fina texter från ett melankoliskt och kärlekssökande Umeå med röda läppar och vita skor. Kan bli ett nytt Kent för generationen 20 år senare.
FILM. ”Spionernas bro”. Steven Spielbergs nutidskommentar om hur demokratin hälls ut med badvattnet i jakten på terrorister, här förlagd under kalla kriget, är också en klassiskt välgjord mys-spionthriller. Lika trevlig som Tom Hanks.