Showens kung och drottning
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-03
Jessica Andersson och Markoolio glänser i Diggiloo
Ronneby. Diggiloo är numera Sveriges klart populäraste sommarturné.
Årets kung och drottning är Markoolio och Jessica Andersson – i en föreställning som dock tappar tempo efter paus.
Vill man vara elak, kan man säga att Lasse Holm & co året efter att Robert Wells ”Rhapsody in Rock” var som störst – 2002, över 36 000 personer på Nya Ullevi – helt enkelt stal hans koncept, fast plockade bort den klassiska musiken och inte satte sig själv i centrum på samma sätt. Här är det också många duktiga gästartister som inte riktigt klarar av att stå på egna ben i egna shower. Musikaliska teman. Påkostat, med stor orkester och många klädbyten.
Låter dem glänsa
Vill man vara snäll, släpper Lasse Holm & co dessutom fram föga etablerade men begåvade artister och låter dem glänsa. Som Gunhild Carling, som spelar trombon och trumpet och både ser ut och sjunger som om hon vore hämtad från 1950-talet.
Jessica Andersson är annars en typisk Diggiloo-artist. Har likt en Carola eller Charlotte Perrelli ingen självklar inriktning på sin karriär, men en gudabenådad röst. Hon strålar lika starkt när hon sjunger sin hit ”I did it for love”, som när hon sjunger ... vad som helst.
Bra publikkotakt
Markoolio gör förstås (lite lättköpt) succé när man återupplivar 1980-talets ballongdans, men imponerar mer i allt annat han gör, från låtar från ”Rasmus på luffen”-musikalen till Melodifestivalhiten ”Manboy” (komplett med ”vattennummer”). Sjunger allt bättre, stark scennärvaro, suverän publikkontakt.
Thomas Peterssons stå upp-nummer är förväntat roliga, Tess Merkels Hollywoodfruar-parodi mer oväntat fräckt. Medan första aktens hyllning till Povel Ramel och svenska visor oftast är lysande, är andra aktens hit- och discomedleyn på tok för trist förutsägbara. Kanske en smaksak, men ... Alcazar är bättre på att sjunga Povel Ramel än Alcazar.