Jag satt i en rostig Fiesta – och längtade bara bort
NEW YORK. Ser fantastiska Springsteen-dokumentären ”The Promise”, får höra en naken råmix av ”Racing in the streets” och är plötsligt tillbaka i en rostig Ford Fiesta i höstregnet utanför västra porten vid Domnarvets järnverk med en enda tanke:
Jag måste härifrån, jag måste härifrån.
Bilen hade onekligen kunnat vara sexigare – och om jag inte hade varit behäftad med pretentioner gällande sanningsenlighet kunde jag förstås ha friserat den lilla detaljen.
Men tyvärr. Det var en ful, guldfärgad, rostig Ford Fiesta – känd som tjejbilen framför alla andra – jag de där höstkvällarna i slutet av 80-talet parkerade mellan vattenpölarna på den öde parkeringen utanför västra porten i old Borlänge.
De stunderna har jag inte ägnat en tanke på många år, men när HBO vevar dokumentären ”The Promise” – om inspelningen av albumet ”Darkness on the edge of town” – och vi får se Bruce framföra en avskalad, ofärdig version av ”Racing in the streets” är jag plötsligt där igen.
Det var en låt som ständigt återkom på de C90-kassetter som snurrade i Fiestans taffliga, burkiga stereo och med den där molokna pianoslingan kommer tydliga bilder av hukande SSAB-anställda som, på väg mot nattskiftet, försvinner in vid dörren intill vakten. På Siljansvägen passerar en bil hastigt i riktning mot falurondellen. Sen är det tomt. Övergivet. Tyst. Trafikljusen borta vid Åhléns växlar från grönt till rött för ingen alls. En söndertrasad tidningssida blåser förbi i det våta gruset på cykelbanan intill. Och i bröstkorgen fullkomligen värker det av längtan efter något annat, något bättre, något mer.
Inte för att det egentligen var särskilt synd om mig. Jag hade redan jobb på lokaltidningen och med tanke på vem jag var och hade gjort var redan det en större bedrift än det egentligen fanns skäl att hoppas på.
Men tristessen såna regniga söndagskvällar i oktober, när allt hade stängt och ingen syntes till, var så bedövande att det inte gick att andas.
Jag vill helst inte vara så patetisk att jag påstår att en Springsteen-låt till slut hjälpte mig till det där andra och bättre men i någon mån är det just så.
”The Promise” är överhuvudtaget en förtrollande dokumentär. Framför allt måste man älska de gamla studiosekvenserna. Allt är så oskyldigt och naivt – och samtidigt så plågat och allvarligt.
Precis som han som för 22 år sedan satt i den där Ford Fiestan och längtade bort.