San Francisco har fångat mitt hjärta
SAN FRANCISCO. Sjölejonen vid Fisherman’s Wharf brölar som upprörda grängesbergsbor, pianisten på Huntington Hotel spelar en underbart sober ”It was a very good year” och taxichaffisarna står på så man tjuter av skratt i ”Bullit”-backarna. Ibland måste man ha en ledig söndag i San Francisco.
Jag vet inte om jag, som det heter i sången, nånsin lämnat mitt hjärta i San Francisco, men ända sedan sister Magdalena för 20 år sedan körde runt mig i stan i en gammal Cheva Caprice – så rostig och illa åtgången att bara chaufförens bländande skönhet hindrade barska poliser i solglasögon från att utfärda körförbud – har den i alla fall utövat en väldig lockelse.
Så när jag en söndagsmorgon vaknar i San Jose och inser att jag har ett ledigt dygn innan jag måste vara tillbaka i New York är beslutet enkelt: Let’s go north.
Några timmar senare trampar jag runt bland de andra turisterna i Fisherman’s Wharf. Det är en rätt makaber uppvisning i geschäft, men jag har fina minnen. Jag och sister M satt här då, 1990, i en bar i skymningen och pratade inspirerat om saker vi i vår 20-åriga beskäftighet trodde att vi visste allt om men egentligen inte förstod nånting alls av, och det är inte många gånger jag känt sån samhörighet med en annan människa.
I dag vet jag förstås ännu mindre, men jag yttrar mig åtminstone inte. I stället står jag tyst och röker och tittar på sjö-lejonen som parkerat på en kobbe ett löst stenkast från min boardwalk.
De brölar emellanåt rätt ivrigt och låter då som en vän från Grängesberg när han är arg. Det tycker jag är festligt.
På kvällen tar jag en drink i den mörka mahogny-baren på Huntington Hotel. Dit söker jag mig egentligen bara för att åka den sanslösa backen uppför California Street. Men på köpet får jag höra en förträfflig barpianist. ”It was a very good year”, sjunger han. Det var det. 1990, med sister M. Och 1992 också. Då var jag i stan för att intervjua Tom Waits åt ärevördiga Sound Affects och bodde på just det här hotellet. Stora rum minns jag att dom hade. Och grandios utsikt över backarna.
På vägen ner längs samma brant kör taxichaffisen så galet fort att Steve McQueen förmodligen skulle ha jublat. Jag vet att jag gör det.
Sen äter jag – på rekommendation av självaste Gelin – en hygglig New York strip på Elaine’s-inspirerade John’s Grill, går ut i natten och lyssnar på den där mistluren som råmar så ödsligt ute i bukten, och undrar om sister Magdalena vet hur mycket jag saknar henne.