Stafettpinnen skickas mellan alfahannarna
Läs Markus Larssons krönika om nya Hamilton
När inga nya idéer finns eller fungerar blir film- och tv-industrin alltid väldigt miljömedvetna.
Som i fallet Carl Hamilton.
En klassisk form av återvinning.
Romanfiguren Carl Hamilton är det närmaste Sverige kommit James Bond.
Jämförelsen haltar om man studerar Jan Guillous Navy Seals-utbildade underättelseofficer lite närmare.
På film är Ian Flemings smokingklädde häradsbetäckare en pojkrumsfantasi som vägrar att växa upp. Agent 007 blir aldrig nåt mer och större än en banal seriefigur.
Hos den adlige socialisten Hamilton kan läsaren åtminstone ana en karaktär som har ett blodomlopp och puls.
Likheten är att både Hamilton och Bond är en franchise som går i arv.
Det är ett sorts hedersuppdrag, en stafettpinne som skickas vidare mellan kända och populära alfahannar.
Tidigare har Hamilton spelats av Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare.
Haber? Sauk? Stormare?
Jag förstår frågetecknen.
Deras rolltolkningar var så endimensionella – och filmerna och tv-adaptionerna så tunna – att det inte finns nån anledning att lägga dem på minnet.
Stellan Skarsgårds kyligt exakta gestaltning är den som alla efterföljare måste jämföras med.
Michael Persbrandt kan bli en utmärkt Coq Rouge. Valet av honom är så självklart att man undrar varför det sker först nu.
Persbrandt har dessutom en imponerande förmåga att skildra män som befinner sig på gränsen till ett nervsammanbrott. Det bevisade han så sent som i Susanne Biers nya film ”Hämnden”.
Det talas om att Hamilton ska uppdateras för att passa in i samtiden. Vad det innebär har jag naturligtvis ingen aning om.
Men gissningsvis handlar det om en justering som liknar Disney-koncernens planer för Musse Pigg.
Carl Hamilton ska kanske bli tuffare, råare och mer spektakulär. I så fall börjar oron genast att smälla som ett automatgevär.
Persbrandt har misslyckats med att ge gamla karaktärer ”moderna” muskler förr.
När han exempelvis spelade Sjöwall-Wahlöös burduse och älskvärde rättshaverist Gunvald Larsson förvandlades den svenske polisen till en amerikansk robot. Han sprang i princip genom dörrar och väggar och talade i typiska Persbrandt-versaler i sin envisa jakt på buset.
Ska samme Gunvald ”Terminator” Larsson nu även dra utomlands och ge aktuella storskurkar på nöten?
Jag kan verkligen se den fåniga humorn i det, men inte så värst mycket mer.