Aj, mycket är inte kul

Jens Peterson

Skratten saknas när manuset vacklar

Det gör ont.

Pjäsen är en absurd upplevelse som kallas komedi men det är inte skratt som ger ont i magen.

Robert Gustafsson och Suzanne Reuter har några kul stunder i en märklig historia.

Robert Gustafsson spelar Charlie, mycket tråkig och blyg engelsman vars vän militären Froggy (Claes Månsson) tar med honom till USA dit militären ska på jobb. Charlie ska piggas upp, men lämnas på ett pensionat.

Flummig ägare

Eftersom han är så blyg säger Froggy att Charlie inte kan språket. Då ska han slippa ha kontakt med andra. Han får höra saker ingen tror han förstår. Kan vara någon annan.

Pensionatet ägs av Betty (Suzanne Reuter), en flummare som tycker att hon förstår Charlie trots hans tigande. Hon gillar att han är ”utländare”.

Trög vapengalning

Där bor en pastor på väg att gifta sig. Hans blivande fru är sur och elak, och alla är dumma mot hennes bror som de tycker är förståndshandikappad. Pastorn gör grymma saker som får ynglingen att verka dum.

Det är inte roligt.

Det är mycket som inte är roligt.

Magnus Roosman spelar en trögtänkt fördomsfull vapengalning som är pastorns torped och ”inte gillar utländare”. Han ska föreställa komiskt korkad, men så skrattretande är det inte med Ku Klux Klan. För tung sprängkraft i lättviktig vimsig pjäs.

Skådespelarna gör sitt bästa, men manuset vacklar mellan komedi (för få skratt) och drama (orealistisk och tunn).

Första akten ska förklara allt och kratta manegen. Efter paus blir det något bättre.