Om romansen med en psykopat och kulturman

Cecilia Gyllenhammar om nya självbiografin

Jan-Olov Andersson

För 13 år sedan gjorde hon skandalsuccé med en ”En spricka i kristallen”, en roman om hur det är att växa upp i den legendariske Volvo-chefen Pehr G. Gyllenhammars familj.

Nu är Cecilia Gyllenhammar, 56, tillbaka med ”Sängkammartjuven” - lika självbiografisk, nu om hennes förhållande med en kulturman, psykopat och brottsling.

– Det vibrerar om sådana här människor, de är skickliga manipulatörer, säger hon.

Alla har vi våra fördomar.

För många, många år sedan var jag tillsammans med en väninna till Cecilia Gyllenhammar. När hon och jag därför träffades någon enstaka gång, hade jag väl väntat mig någon slags Överklassdotter Deluxe, men träffade en rolig, charmig och smart ung kvinna.

Fast fördomarna levde ändå kvar. När debutromanen kom, tänkte jag nog (avundsjukt, kanske) att tro fan man kan sitta och skriva en bok i åratal om man kan leva på pappas pengar. Så jag såg bara tv-serien (som var mycket bra).
My mistake. Läste under en semestervecka nu till sist första boken, uppföljaren ”Stäpplöperskan” (2012) och nya boken. Kunde knappt lägga dem ifrån mig. Det var länge sedan jag läste så närgångna, engagerande, stundtals ångestskapande personskildringar berättade på ett så lättsamt sätt.

Och Cecilia Gyllenhammar berättar att hon har levt med fördomar hela sitt liv. Som barn blev hon mobbad. Som vuxen författare har folk förstås också haft förutfattade meningar.

– Många drömmer om att skriva och måste ändå jobba med annat. Jag har full förståelse för att min bakgrund då kan störa. Men jag har ingen drömtillvaro. Det är ett slitsamt jobb, som tar enorm kraft. Och det är en jättehård bransch, nästan omöjlig, säger hon.

Jo, då, hon var privilegierad. Fick ekonomisk hjälp till bostäder av sin far, som under Volvo-tiden ofta hade varit frånvarande. Förhållandet till mamman var komplicerat. Hon kände sig aldrig älskad av henne. Cecilia flydde ofta till böckernas värld. Närde en dröm om att skriva. Jobbade som journalist. Fick tre barn under fem år. Och skrev på debutromanen i tio år.

Även fast Cecilia betonar att hon skriver romaner, förnekar hon inte heller att det mesta i böckerna är saker som har hänt i verkligheten. Att det är så kallade nyckelromaner.

– Suss i böckerna är ett mentalt alter ego. Lite mer trasig än vad jag själv är, hade jag varit så trasig hade jag kanske inte orkat genomföra dem.

– Jag tyckte själv att första boken var enormt bra. Tänkte att nu kommer äntligen familjen att gå samman, förstå mig och försonas. Det blev helt tvärtom.
Hon blev något av persona non grata i sin egen familj.

– I dag har jag ändå bra kontakt med speciellt min pappa. Jag älskar mina syskon, men vet inte om de har samma känslor för mig. En av systrarna är jag väldigt nära.

Några år efter boken kom Harald Hamrells tv-serie. Suss spelades av Källa Bie, Peter Andersson och Jessica Zandén var föräldrarna.

– Jag tyckte den var bra. Det fanns en mänsklig värme i den som var väldigt fin. Sedan vet jag inte om den var så lik boken, egentligen. Skådisarna var strålande.

Cecilia blev bästis med Jessica Zandén.

– Ja, det var lite lustigt. Men hon är en jätterolig och intelligent person.

Det blev stor uppståndelse när de skrev en krönika om relationer på sajten Newsmill. Särskilt ett par meningar väckte ilska hos många:

När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?

– Jag lät Jessica skriva det där, det var slarvigt, så dumt, det där var det dummaste jag har gjort. Jag är feminist och så antivåld.

Är du och Jessica fortfarande bästisar?

– Nä, vi hade en kort sturm und drang-period.

Hon blev kanske sur efter skildringen av ”skådespelerskan” i din andra roman?

– Det tror jag nog. Jag är författarvampyren, liksom. Så är det tyvärr. Jag får offra det. Jag kan inte göra fjäskiga porträtt.

”Stäpplöperskan” skildrar inte bara Suss försök att försonas med sin mor, döende i cancer, utan också hur äktenskapet med sin man, en dokumentärfilmare, brakar samman.

Skrev du skilsmässoboken medan äktenskapet höll på att gå åt skogen?

– Lite så, att det skrevs medan det pågick. Min exman (Fredrik von Krustenstjerna) var sur först, men nu är vi jättebra vänner. Mina barn fick läsa vissa avsnitt som var lite utlämnande, men de tycker det är helt cool, det är bara en bok.

Händer det att du upplever saker och tänker: Det här blir bra i nästa bok?

– Absolut! Jag är ingen researchmänniska, jag tycker livet omkring är så bisarrt ändå.

Du är singel, är det inte svårt att träffa män om de behöver vara rädda för att hamna i din nästa bok?

– Jo, det är mycket möjligt. Men om de uppför sig behöver de inte vara det (skratt).

Det gör inte den manliga huvudpersonen i ”Sängkammartjuven”, nya romanen som kommer om några dagar.

Kulturmannen, författaren till ett antal romaner och kulturskribenten som Suss förälskar sig i, visar sig så småningom vara både psykopat och brottsling, han stjäl värdefulla saker från henne.

– Jag har träffat en sådan person, ja. Som tur är kom jag ur det där efter ett år, när jag upptäckte att han hade stulit från mig.

– Det sorgliga är att vi vill bli förförda när det är för bra för att vara sant, för härligt, för charmerande, det vibrerar om sådana här människor, de är skickliga manipulatörer.

Så vem är förebilden för denna kulturman?

– Det säger jag inte. Det här är ändå en roman.

Är det för att han pekas ut som brottsling, som du inte vill säga det?

– Ja, så kan det vara. Då kanske jag blir stämd. Den personen jag har varit ihop med, han är inte i Sverige. Det ligger en brottsundersökning där han är åtalbar, med risk för att hamna i fängelse.

– Han kanske inte är så jättekänd. Och som fiktiv person är han mer spännande än i verkligheten. Jag fick ladda upp honom lite grann… (skratt).