Oscar Magnussons ”Sommar” – en sons oreserverade hyllning till sin far
Att hela tiden bli jämförd med sin berömda pappa kan vara en förbannelse för ett barn.
För Oscar Magnusson verkar det mest ha varit en välsignelse. Och en sporre.
Oscar Magnusson, artist, stod det på min recensionslista.
Vem är det tänkte jag innan polletten trillade ner och jag insåg att jag till och med sett honom uppträda live för bara ett halvår sedan. Dessutom gillade jag vad jag hörde.
Men anonymiteten är kanske ens lott när man tar över efter sin folkäre pappa, Sven Erik Magnusson, sångare i bandet Sven-Ingvars.
Oscar låter honom spela huvudrollen även i sitt Sommar.
Den första halvan är en detaljerad beskrivning av pappans död och sorgen efter honom. En vacker och synnerligen välformulerad hyllning till en far som också råkade vara en av Sveriges genom tiderna mest kända musiker.
Samtidigt känns den delvis väldigt privat. Vill jag verkligen veta alla dessa detaljer?
Oscar Magnusson redovisar inga tvivel. Hans uttalar ingen kritik och inga förebråelser mot sin far. Bara reservationslös kärlek.
Det är vackert och känslosamt men ibland kanske lite "too much".
Oscar, som tidigt också visar sig ha en musikalisk begåvning, ger en inblick i pressen från omgivningen att föra faderns arv vidare. Han får ofta höra att "nu är väl bandets framtid tryggad?". Det är ständiga jämförelser. Bättre eller sämre?
Ändå hoppar Oscar Magnusson på tåget och tar över pappans roll i Sven-Ingvars. Skillnaden, menar han, är att det är hans eget val.
Magnusson Jr ser det som sin uppgift att föra pappans musikaliska arv vidare. Fullt som det är av pärlor från ett svunnet folkhems-Sverige. Sven-Ingvars är lite som ABBA i den bemärkelsen men på en rent inhemsk nivå.
Otaliga är de Sommar i P1 där jag hört elitidrottsmän, artister, entreprenörer och allsköns kändisar hylla sina mammor. Ofta är det som papporna knappt existerar.
På så vis känns det helt rätt att även en pappa för en gångs skull kan få en oreserverad hyllning.