Juholt-gate fick ”Inception”-slut
Nöjesbladets Fredrik Virtanen om mediedrevet mot S-ledaren
Plötsligt var allt över. ”Juholt red ut stormen”, proklamerade TV4-nyheterna i lördags morse.
Media bah: Ok, vi försökte, han avgick inte, vi drar vidare.
Det var rafflande medieaction med gåtfullt ”Inception”-slut.
Drev har vi sett förr, massa gånger, men detta var en vildare, intensivare och framför allt modernare drevvecka än någonsin.
De gamla medierna levde fortfarande, och skötte granskningen, men den här gången kördes dessutom webb-tv och minut-för-minut-uppdateringar på nätet samtidigt som varannan twittrare, pr-konsult, statsvetare och bloggare stod på sidlinjen och pepprade med analyser, hat och kommentarer.
Mediestormen kring Håkan Juholt var fenomenal. Forskare får kolla upp saken men de sammanlagda orden och bilderna om Julholt-gate bör ha slagit SM-rekord.
Och det som gäller för krig gäller även för drev: Första offret är sanningen. I bästa fall står den finstilt. Det gäller att tappa in där vattnet flödar, ha ett vått finger i luften, alla åt ett håll, ingen plats för nyanser, här skall jagas björn!
Men det började med ett snyggt, klassiskt avslöjande av Aftonbladet. En mustaschprydd och lite bonnig partiledare hade begärt hela hyran för en övernattningslägenhet där också hans sambo bodde. Klockrent scoop, minst sagt klantarsligt av en toppolitiker.
Juholt bad om ursäkt, han var så drillad i krismedvetande att han gjorde en totalpudel och sa att reglerna var glasklara trots att de senare visade sig allt annat än glasklara. Inte imponerande, rent av hycklande; han följde krishanteringsmanualen i stället för att försöka sig på något så medialt komplicerat som sanningen.
Det är ju aldrig handlingen som fäller någon, det är alltid lögnen om handlingen – lika bra att be om ursäkt, således, så att det inte verkar som att man ljuger.
Därpå framkom, finstilt, att Juholt skickat in hyresavier med både hans och sambons namn till kansliet. Uppsåtet att luras föreföll alltså klent. Men han hade pudlat så strupen var blottad, murvlarna kände blodvittring.
Hundratals, tusentals, dokument granskades. Det visade sig att Juholt eventuellt kanske fått för mycket i reseersättning och att han kanske kört privat bil och hyrbil samtidigt ett par timmar som värsta ”Ghost rider”-Nicholas Cage.
Samtidigt uppgav anonyma källor inom partiet, kanske hans motståndare, att Juholt informerats om bostadsbidragsregler redan för ett par år sedan. Nu var det björnjakt i varenda mediekanal. Till och med Sveriges främsta politiska kommentator, Lena Mellin, råkade i stridens hetta använda ordet ”bidragsfusket” trots att ingen påstått att han begått brott.
Sedan ökade stormen ytterligare, det blev orkan, det var tammefan som ”Jagad” med Harrison Ford.
Därpå: dramats antiklimax.
Det var fredag, Sveavägen var belamrad av murvlar när partitoppen hade möte. Ingen avgång krävdes, Juholt meddelade att han sitter kvar och samtidigt lades förundersökningen ner.
Ridå ner, applåder och visslingar. Showen var över. Murvlarna stoppade tillbaka pennan i hattbrättena, slöt trenchcoaten tätt omkring kroppen och gick i duggregn mot Pressklubben för en bourbon med is.
– God match, ändå. Vi tar honom nästa gång, boys.
– Visst, visst, han eller någon annan. Skål.
Vad hände? Gjorde han moraliskt fel? Är han ett klantarsle? Borde han avgått? Inte vet jag, inte vet media. ”Juholt red ut stormen”, punkt. Ett slut lika öppet och oklart som i ”Inception” med Leonardo DiCaprio. Är vi kvar i en dröm?