Veronica Maggio gör mig röd om kinderna
GÖTEBORG. Det är något omtumlande att komma hem och höra att sommarens blågula hit handlar om en som kommer.
Sånt sjunger man verkligen inte om på amerikansk radio.
Det är förstås ingen komplett nyhet att Veronica Maggio har en brottarhit med låten ”Jag kommer”.
Till skillnad från för femton år sedan är avståndet mellan USA och Sverige obefintligt i dag. Då var man helt offside när man kom tillbaka efter en månad i den nya världen. Nu är det lika lätt att hålla sig à jour med vad som händer på hemmaplan oavsett om man sitter i Kalmar eller Memphis.
Men ändå:
Jag hade inte riktigt greppat vad det är Maggio sjunger om och när jag för sjunde gången samma dag hör henne hetsa sig genom den där refrängen får jag lätt rodnande fråga omgivningen om det är som jag tror.
Det är det fast man kan tolka texten på flera sätt, inflikar alla.
Sen blir jag röd om kinderna varje gång dom spelar årets, av allt att döma, största sommarplåga, för dubbeltydigt eller inte så skabrösa sånger hör man inte i den amerikanska vardagen. Där finns förvisso grov r ’n’b och ännu grövre hip hop, men den spelas ingalunda på mainstream-radio och medelamerikanen sitter verkligen inte och nynnar på såna refränger.
Jag blir emellertid glad också, för goddamned it – den är ju rolig, smart, originell och allmänt oemotståndlig också.
Bra gjort, Sverige, att för en gångs skull göra en brottarhit av något så enastående.
Här är lite annat som det varit kul att komma hem och (åter)upptäcka:
Piggelin (antagligen världens godaste isglass), Septembers version av ”Kärlekens tunga”, Per Sinding-Larsen, Hotell Park Aveny i Göteborg, Leif GW Persson, ”Solsidan” (helt nytt för mig, faktiskt), Svante Thuressons ”Rom i regnet”, riktiga skivbutiker, Orup, pytt i panna, långa fråga-svar-intervjuer i Aftonbladet, en dåre som kallas Babianen och den bedårande vardagsmagin i att
sitta med sin bror på en nästan öde uteservering vid den legendariska vägkrogen i Viiby utanför Örebro i en ljummen skymning.
Jag skulle kunna lista en del som inte är så kul att upptäcka också, men jag har vid det här laget lärt mig att
ingenting väcker mer ont blågult blod än utlandssvenskar som kommer hem och gnäller, så jag nöjer mig med att konstatera att stängda bankomater är ett unikt svenskt skitfenomen och att det är väldigt mycket Ernst Kirchsteiger på TV4.