Barnen förde oss samman

helskärm

Jag sitter på restaurangen Sturehof och äter lunch med deckardrottningen Camilla Läckberg. Det är Camilla som bokat bordet och vi har fått det bästa på hela krogen. Det visste ni, va, att ju längre in i Sturehofs mörker man blir placerad, desto mindre värdefull människa anses man vara. Vi sitter alldeles vid fönstret. Ian Wachtmeister äter alldeles bredvid – han har blivit en smula sämre placerad än jag, vilket gör mig så förtjust att jag nästan fnittrar för högt.

Vi känner inte varandra, jag och Camilla. Inte över huvud taget. Vi delar samma bokförläggare, som föreslog att vi skulle ses och vi kände väl båda ”gud-vad-trevligt”. Och det är klart att den första kvarten mellan oss är lite stel. Vi kallpratar vänligt om någon aktualitet, kan det varit schlagern, och när samtalsämnet försvinner dyker vi ner i våra menyer och säger ”jaha, vad ska man ge sig på att äta nu då...” Och där sitter vi och hummar och betraktar menyerna, och hon frågar ”har du ätit torsken här” och jag säger ”nej, har du” och hon säger ”nej, inte jag heller” och så tystnar vi åter och gömmer oss bakom menyerna och våra hjärnor går på högvarv, det kokar där uppe, i panik tänker vi att vi MÅSTE KOMMA PÅ NÅGOT ATT TALA OM , MÅSTE KOMMA PÅ DET NU!

Jag bestämmer mig för lax och hon bestämmer sig för köttbiten och vi beställer av en kypare som går så rakryggad att han liksom lutar bakåt, som när man staplar ved högt över bröstet och bär tillbaka in i stugan, SÅ vandrar han mellan borden. Han fiskar upp menyerna efter vår beställning och ger sig av och det känns som stor skada, för de där menyerna var så fina att ha mellan oss så att vi slapp titta tyst i varandras ögon. Nu är vi åter nakna. Jag säger ”jaha” och borstar bort en brödsmula från bordet och hon säger ”hå-hå-jaja” och paniken kommer åter krypande, mina knogar vitnar av all anspänning, vi måste verkligen komma igång med ett samtal här, så känner jag, och när detta inte sker, precis när jag funderar på att föreslå att vi avbryter övningen och skils åt, så kommer det till oss båda samtidigt – barnen! Både jag och Camilla ska bli föräldrar snart. Hon är höggravid och det är min flickvän Amanda också. Och när den luckan öppnar för oss där vi sitter så stänger vi den inte.

Som vi pratar om barn! Det är uppfostringsmetoder och barnvagnar och amningssvårigheter och profylaxteorier och gravidböcker och magbristningar och illamående och cravings.

Det är alldeles underbart. Plötsligt finner vi varandra fullständigt. Vi älskar varandra, jag och Camilla.

Tiden flyger, vi sitter i en timme, vi sitter i två timmar, vi sitter i tre timmar! Vi tar in mer och mer mat, jag får feeling och beställer till och med in ett glas vin! Det var sällan jag hade en så härlig lunch förut med en så ljuvlig människa.

  Jag finner det hela intressant, hur de ofödda barnen i våra liv för oss samman. Det är klistret som länkar ihop oss och sen behövs det inte längre. Nej, inte alls, sen talar vi obekymrat  och nästan puttrigt om allehanda saker, som om vi varit det bästa vänner i flera år. Vi blir till och med förtroliga med varandra!

Till kaffet och mitt andra glas vin kommer vi åter tillbaka till våra barn och Camilla berättar att de ska flytta. ”När Charlie kommer så får vi inte plats längre”, säger hon.

Jag dricker kaffe och stannar upp i rörelsen. ”Charlie? Ska ditt barn heta Charlie”, frågar jag. ”Ja! Är det inte ett härligt namn?” Jag stirrar på henne hålögt. ”MITT barn ska heta Charlie”, säger jag.

”Jaha. Vi har talat om att han ska heta Charlie väldigt, väldigt länge”, säger Camilla bestämt. ”Har DU talat om det länge”, väser jag. ”Jag har berättat om det i intervjuer sedan i höstas, för fan”, säger jag. Camilla lutar sig fram emot mig. Hon talar genom tänderna. ”Kolla i pressklippen. Jag har sagt det där sedan i somras”, säger hon.

    Och så sitter vi åter tysta och sammanbitna. Barnen förde ihop oss. Barnen skilde oss sedan åt.