Jag ber att planet ska störta – men Gud hör inte min bön
TAMPA. Flygresan mellan Philadelphia och Tampa tar inte mer än drygt två timmar, men den känns som den längsta jag någonsin varit med om.
Jag får nämligen sitta med Patty – högljudd fylltratt med behov av att kommunicera.
– Min dotter har gift sig med ett arsle till präst, rökhosterosslar hon hårt i mitt öra åtminstone tjugo gånger.
Inledningsvis jublar jag i extas över att stolen intill min fönsterplats är tom, det betyder ju att vi på rad 15 åtminstone kan andas, trots att vi sitter i den hundkoja US Airways kallar ekonomiklass-kabin.
Men redan när vi taxar ut på plattan inser jag att den som skulle suttit där förmodligen insåg vad som väntade och helt sonika ställde in sin resa till solen.
Det är nämligen då damen på stolen närmast gången tittar upp, försöker fixera mig med en dimmig blick och medelst den skrovliga baryton bara en viss sorts storrökande amerikanskor i 60-årsåldern kan utveckla sluddrar:
– Tjenare sweetheart...
Hon heter Patty, har hälsat på en korkad dotter i Philly och är nu på väg hem till en ännu mer korkad dotter som bor i en trailer Tampa.
Det vet jag för det hinner hon berätta innan vi lyft – och det vet alla andra också, enär Patty har sån power i sin skrovliga pipa att den hörs i hela planet.
– Sweetheart, fortsätter hon när vi stävar upp genom de byiga vindarna, min dotter har gift sig med ett arsel till präst.
Jag beklagar artigt och hoppas att det innebär att jag ska slippa höra mer om de privata problemen.
Men det är en fåfång önskan ...
Patty maler oavbrutet om sin bombade dotter och den förbannade prästen, som tydligen bara är en kladdande skitpratare och egentligen inte alls så religiös.
Några enstaka gånger slumrar hon till, bara för att fem minuter senare titta upp, vifta argt med ett finger framför min näsa och skråla:
– Vet du, min dotter har gift sig med ett arsle till präst.
Jo, det är bekant.
Det värsta är att jag bara sitter och tar det. Jag är uppfostrad så, jag kan inte snäsa av ens en sån här fyllmarodör.
Men efter en halvtimme överväger jag att erbjuda den stackars kvinnan som sitter inklämd mellan två John Candy-kusiner två rader längre fram ett platsbyte.
Och efter ytterligare en ber jag om att planet ska störta.
Gud hör dock inte den bönen. Först efter fullbordad flight kan jag smita från min plågoande och tror att jag likt Martin Luther King är free at last.
Men vid bagagebandet skär den rosslande tordönsstämman genom atmosfären igen:
– Min dotter har gift sig med ett arsle till präst...