50 buck på att Jonas brothers spårar ur
Läs Magnus Sundholms Hollywoodkrönika
HOLLYWOOD. Vi har suttit med Jonas brothers i mindre än fem minuter när min kvinnliga kollega från Schweiz lutar sig fram.
– Är dom inte för söta?
Visst är dom det.
Kevin, 21, Joe, 19, och Nick, 16, är så där svärmorsgulliga att det inte är svårt att förstå att dom just nu är USA:s hetaste popfenomen och fick uppträda med Stevie Wonder på Grammygalan.
De är lite lagom farliga – i polisonger och skinnjackor. Samtidigt är dom så välklippta och väluppfostrade att dom inte skrämmer iväg de unga flickor som utgör deras största fanskara.
När jag svängde in på hotellet här i Beverly Hills tidigare i kväll tvingades jag kryssa mellan skrikande tonårstjejer. Med autografblock och kameror blockerade dom entrén i hopp om att kunna fånga ett flyktigt ögonblick tillsammans med sina stora idoler.
Ändå är det något som inte stämmer. Jag har inga bevis – mer än Joes glimt i ögat – och en känsla i maggropen. Men de är helt enkelt för perfekta.
– 50 buck på att de spårar ur, säger jag.
Schweiziskan tittar på mig med tvivel i blicken.
– Allvarligt, säg ett år, kanske två, max.
Schweiziskan tycker att jag skänker bort pengarna.
Det kan så vara. Men en färsk pophistoria visar att en rad av medlemmarna i de pojkband som marknadsförts som helylle i själva verket spårat ur med sex och droger.
Backstreet boys, någon? Take that. New kids on the block?
Och då har vi inte ens nämnt Britney Spears.
– Men, säger schweiziskan.
– Jonasbröderna verkar så annorlunda.
Men gör dom verkligen det? Och gjorde inte Britney det också i början?
Är det inte bara så att dom drillats i Disneys medieskola?
För var kommer annars deras ”Promise rings” ifrån?
– Vi har lovat att inte ha sex innan äktenskapet, säger killarna.
Britney sa samma sak – och fick massor av extra pr på köpet.
Sen, långt efter brytningen med Justin Timberlake, avslöjades det att hon förlorade oskulden när hon var 14.
Kanske har killarnas 45-årige pappa ett finger med i det här imagespelet.
Innan han sadlade om till deras manager var han pastor. Nu sitter han med i rummet i ful allvädersjacka och kulmage och nickar då och då instämmande när killarna säger att ”vi vill bara växa som artister”.
Kanske är det så.
Men schweiziskan och jag skakar ändå hand om vadet.
Sen – efter presskonferensen för deras konsertfilm – skakar jag hand med Kevin, Joe och Nick.
Dom erbjuder mig en signerad filmaffisch.
Innan jag går säger Kevin:
– Det var väldigt snällt att du ville komma hit i kväll.
Hans bröder säger ”Thank you, sir” och ”It was good to meet you, sir”.
Som sagt, två år, max.