Vilka friheter får man ta sig med folks liv?
Två Hollywood-regissörer som gärna inte kunde vara mer olika varandra.
Men båda har slagit mynt av riktiga människors livsöden. Något som tål att diskuteras.
42-åriga Sofia Coppola är ända sedan ”Lost in translation” (2003) hipsterfavorit, modeikon och gud vet vad och man vill alltid tycka om hennes filmer ännu mer än man gör.
48-årige Michael Bay verkar vara en sexistisk skithög och med ”Armageddon” (1998) och ”Transformers”-filmerna på sitt samvete, vill man alltid avsky hans filmer mer än man gör.
I bioaktuella ”The bling ring” berättar Coppola historien om välbärgade tonåringar i Hollywood som gör inbrott hos kändisar, skryter om det på Facebook, åker dit, själva blir kändisar och får egna dokusåpor.
I ”Pain & gain” (premiär 13 september) berättar Bay historien om tre kroppsbyggare i 1990-talets Miami som kidnappar, rånar och mördar folk, men sumpar alltihop för att de är så in i helvete korkade.
”Bling ring”-inbrotten ägde rum för bara några år sedan. Sofia Coppola har ändrat på personernas namn. Inte av omsorg om dem, utan för att inte göra dem ännu mer kända. Bay har inte ändrat namnen på (de fortfarande levande) huvudpersonerna. Framför allt har han (och manusförfattarna) ändrat, lagt till och överdrivit. Regissörens tekniska berättarskicklighet, parad med den svarta humorn i historien, gör det till en film i nästan Quentin Tarantinsk anda. Men det lämnar en fadd eftersmak att till och med historiens offer i verkligheten är så missnöjd att han har skrivit en egen bok om alltihop.
Och det väcker tankar om vilka friheter man får ta sig med folks liv på film.
Jag är väldigt förtjust i kommande Monica Zetterlund-biografin (premiär 13 september), trots att manusförfattaren Peter Birro diktat ganska fritt. Nu anar jag att kanske inte alla med beröringspunkter till sångerskans liv, alls kommer att vara lika roade …