Folk som inte kan gå på bio är patetiska

Zandra Lundberg

helskärm

”Ursäkta, kan du ta din hamburgare och ditt skratt och trycka upp det någonstans där solen aldrig lyser?”, har jag lust att säga till kvinnan i biostolen intill. Men jag lider i det tysta.

Det finns en scen i ”Sex & the city” där Carrie berättar att hon har gått på bio ensam och resten av gänget stannar upp och hakorna hänger långt ner i urringningarna och ögona håller på att poppa ur sina hålor: SAY WHAT!?!?! DU HAR GJORT VADÅ?!?!?!

Och så blir det ett himla ståhej kring saken och Charlotte står där med sin välkamamade uppsyn och hasplar ur sig:

– Folk tittar nog och tänker: ”Stackars patetiska flicka”.

Ha! Det är minsann inget patetiskt med det här tänker jag för mig själv när jag står för vad som känns som tusende gången och saltar popcornen alldeles för mycket med saltkaret som sitter fastkejdat i sugrörshållaren.

Det som däremot ÄR patetiskt är folk som inte kan gå på bio. Och gudarna ska veta att det finns en hel bunt av folk som inte förstår sig på det här med biogående.

Bio, det är ju nöje från en svunnen tid. Det är någonting magiskt. Det är höga hattar och tunga sammetsdraperier. Att komma ner i de här mörka lokalerna, känna doften av snacks och förväntningarna! Snart ska man ägna timmar åt ett äventyr som spelas upp på duken i salongen.

Jag slår mig ner med mina popcorn. En bit till höger om mig sitter en kvinna med en påse Burger King.

Vad i hela helvete, tänker jag för mig själv medan hon dukar upp pommes, hamburgare och läsk i sitt knä. Det stinker stekfett och frityr, men det verkar hon inte alls bekymrad över utan hon mumsar glatt på sin måltid.

Jag drar en djup suck och tänker att jag måste acceptera den här kvinnans val.

Nu vill hon sitta här i biosalongen och trycka sin illaluktande burgare och då är det så. Jag ska inte låta det förstöra min bioupplevelse.

Andas.

Filmen börjar nu. Framför mig sitter två tonårstjejer som tisslar och tasslar och visar Instagram- och Facebookbilder för varandra och jag känner hur det börjar krypa av ilska i kroppen. Ytterligare några platser framför dem sitter en lång man med mössan på. Hans jävla toppluva skymmer sikten för alla stackare bakom, men jag försöker att inte bry mig.

Han kan inte rå för att han är lång. Men han kunde ju ta av sig mössan.

Burger King-kvinnan har mumsat färdigt på sin brakmåltid och nu sitter hon i stället och gapskrattar åt filmen, hon frustar och gneggar och gnyr och flinkar in högljudda ”NAAAAAWW” om det dyker upp ett barn eller ett gullig djur och ljudeffekterna radas efter varandra. ”NEJ!!!!” kan hon utbrista om någon på duken gör någonting som hon tycker är tokigt. Och. Så. Vidare.

Jag är i upplösningstillstånd.

När den långa mannen med mössans telefon börjar ringa och spela fan i hans ficka orkar jag knappt bry mig längre. Jag är alldeles förstummad.

Vad ÄR problemet? Hur svårt är det att gå på bio som folk?