Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Dagmar, Rigmor

The Last Waltz är bästa konsertfilmen

På scen en novemberdag 1976 står The Band och tar farväl med kamrater som Bob Dylan, Neil Young, Van Morrison och Joni Mitchell.

Nu finns "The Last Waltz" ute som dvd och lyx-cd.

På dvd har det blivit en välmixad ljudfest med surroundljud som gör att hemmabion känns som parkett på Winterland i San Francisco den där thanksgiving-kvällen. Cd-boxen innehåller fyra skivor, med många låtar som inte getts ut förut.

Bäst av dem är "Four strong winds" med Neil Young och The Band.

En stor kväll i rockhistorien, och bitvis fantastisk musik när The Band gjorde sin avskedskonsert.

Men som allt som är värt passion och entusiasm ligger det också stundtals nära löjet.

Filmen, som blandar konsertbilderna med intervjuer gjorda av regissören Martin Scorsese, inspirerade också till klassiskt komiska rockparodin "This is Spinal Tap". Den driver med pretentiösa hårdrockare, men Spinal Taps filmare Marti DeBergi härmar tydligt Scorsese.

Musikerna i The Band är förvisso fantastiska på scen, och jag älskar deras skivor, men som intervjuobjekt är de bitvis sorgligt saggiga segisar där hjärnan verkar utbytt mot majonnäs.

Ett av tilläggen är ett jam med alla stjärnorna, det definitivt tråkigaste jag sett på en scen i hela mitt liv.

Det var gitarristen och låtskrivaren Robbie Robertson som ville sluta, de andra återförenades senare, och det är han som gör skarpast intryck. Det är också han som sammanställt dvd och cd-box.

Medan trummisen Levon Helm hatade allt kring konserten och filmen och inte alls ville lägga ner bandet. Han tittar också skeptiskt på Scorsese filmen igenom.

Men om bråk och motsättningar sägs lite.

På filmen finns intervjuer idag med Robertson och Martin Scorsese där de berättar om tillkomsten. De står också för det ena kommentatorsspåret, på det andra samsas slitna röster som Dr John och Levon Helm med producenter, fotografer och journalisten Greil Marcus. Fängslande.

Idén att The Band kompar alla gäster, och att de spelar med folk som de tagit intryck av, är fortfarande genial. Blues och country, gospel, New Orleans och den keltiska vildhjärnan Van Morrison är några av stenarna i musikens mosaik.

Martin Scorsese visar de noggranna bildmanusen där han hade skissat upp alla kamerainställningar och ljusskiften. Det låg mycket planering bakom det spontana. Två berömda filmfotografer, Vilmos Zsigmond och Laszlo Kovacs, övertalades över för mycket vin att sköta två av de sju kamerorna i utbyte mot fribiljetter.

Advokater bråkade och många var oense. Men mitt i allt blev det en del underbar musik, trots (eller tack vare) att folk var förbannade på varandra. Och tack vare filmkamerorna kan vi följa det på mycket nära håll.

En av de bästa konsertfilmer som gjorts.

Orsaker till extas

Följ ämnen i artikeln