Vi älskar när det går illa för stjärnorna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-01-15
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Att Jennifer och Brad gjorde slut är det bästa som kan hända oss dödliga.
För om de gudomliga Hollywoodstjärnorna skiljer sig så slipper vi.
Inte ens de perfekta har det perfekt.
Sitter på det Thailandsinspirerade 60 Thompson hotell och äter chokladglaserade revbensspjäll när Blondie Bomb pekar på New York Posts förstasida och stöter ut ett förskrämt litet "oh" så att hennes sexiga tjocka läppar vibrerar.
De långbenta servitriserna-modellerna är också skakade.
Förstår dem.
Brad Pitt och Jennifer Aniston.
Det var de som skulle klara det.
Det var de som skulle bevisa att kärlek kunde vara för alltid.
Men det är över.
Tydligen hade de blivit mer som vänner än älskare efter sju år. Att bryta upp är aldrig lätt, men jag måste gå, sjöng ABBA.
De var rara tillsammans. Snygga, heta, gulliga, snälla, trogna, kära och avslappnade som en blå tv-soffa en söndagskväll.
Och samtidigt så gudomliga som bara Hollywoodstjärnor är numer, nu när religionen är i händerna på dårar och Zeus inte finns längre.
Stackars dem. Stackars oss.
För om inte de kan få det att fungera, då kan inte vi heller?
- Är det för det här med Angelina Jolie? undrar Blondie Bomb.
- Inte en chans. Brad skulle aldrig vara otrogen.
Fast Brad och Angelina spelade in en film tillsammans för snart ett år sedan så vem vet. Det blir mer kittlande med världens sexigaste kvinna inblandad i separationsleken. Fast troligt är det inte. Inte Braddelly Braddelly Braddelly Pitt inte.
- Jen var ändå värd att få Brad, suckar Blondie Bomb.
Vi enas om att det är mest synd om Jennifer. Att vara 35 år är att vara döende som kvinna. I Hollywood. Medan Brad, 41, kommer att vara Brad i 30 år till.
Vi, världen, kanske hela universum, trodde på Brad och Jen. När det sprack för dem, då sprack det för oss.
Eller. Stopp här. Det är precis tvärtom.
Eftersom det sprack för dem så behöver det inte spricka för oss. De gjorde det åt oss. De spelade upp en vacker men tragisk version av oss.
Det är därför vi har stjärnor. Det är deras roll.
Det är därför vi älskar stjärnor.
Speciellt när det går dem illa.
Det är dags att lägga ner livekonserter. Musik är alltid bäst på skiva. Antony and the Johnsons är en fantastiskt själfull självplågare på cd. Sånger som "Fistfull of love" (med Lou Reed), "I fell in love with a dead boy" och "The Lake" är små magnifikt minimalistiska pianogospelskrik efter hjälp - väldigt gay Nina Simone, väldigt emo, väldigt svart, väldigt sorgligt vackert en vintrig rödvinskväll - och konserten på Joe"s Pub skulle bli årets, tänkte både jag och Sweet Sara.
Men det visar sig att Antony är en oerhört vanlig vit tjock homosexuell man numera som egentligen pratar med basröst och som inte alls ser ut som han låter när han placerar världens slaveri och trasiga själar på sina axlar.
Det l ä t fantastiskt. Men ibland önskar jag att jag var blind.
Ett par veckor kvar till hemfärd från New York, New York. Med Håkan Hellström i sån här bilboogieform blir det dans, dans, dans att komma tillbaks till stan. "En midsommarnattsdröm", vilken pubrockstänkare. The Blasters med flöjt!
Och the coloured girls go doo do doo do doo do do doo.
Bara i New York, barn, bara i New York.