Tacksamt driva med klantiga spioner
Det gick fort.
När James Bond blev en hjälte och stilbildande ikon kom parodierna snabbt.
De komiska spionerna har växt till en egen genre.
En regnig eftermiddag i London slinker jag in på en biograf nära Leicester square. Ute är det kyliga november 2008 men på bioduken är det soligt 1950-tal i Egypten. Franska komedin ”OSS 117 – spionnästet Kairo” är en underhållande drift med hela James Bond-genren.
Böckerna om den franske superagenten kom faktiskt före James Bond. 1949 släpptes den första av 91 böcker om agenten som egentligen heter Hubert Bonisseur de La Bath. Spänning på allvar och det kom flera seriösa filmthrillers på 1960-talet. Författaren Jean Bruces änka skrev sedan ytterligare 143 berättelser om OSS 117:s äventyr.
Men nu har OSS 117 på film blivit en charmig fåntratt, en mansgris som inte vet någonting om någonting men tar sig fram med gränslöst självförtroende.
Mycket roligt.
På det viset är han släkt med agent Smart från tv-serien på 1960-talet, förvandlad till långfilmshjälte med Steve Carell. Den gamla serien är släppt på dvd, men tyvärr är den inte alls lika kul i dag. Då skrattade jag generande mycket åt den klumpige agent 86 Maxwell Smart som arbetade för Control. Nu tycker jag allt går bedövande långsamt och skämten annonseras ut i god tid. Mel Brooks var en av upphovsmännen – typ ”Det våras för agenter med rätt att göra bort sig”.
En uppföljare med OSS 117 är på gång.
Den glamoröse agenten med alla häftiga prylar och exotiska lekplatser var den ena sidan av spionvärlden. Den andras formades av John Le Carré och böcker som ”Spionen som kom in från kylan”.
Med prat och snåriga intriger, med dubbelspel i ett regnigt Berlin,besvikelser och bitterhet. Svenske hjälten Hamilton är ett mellanting; en topptränad mördare som behärskar det mesta och njuter av goda viner (som Bond), men också motarbetas av byråkrati och tröga myndigheter.
När Leonardo DiCaprio nu spelar en amerikansk agent som jagar en terroristorganisation är han en arvtagare till Le Carrés spiontradition. Där det finns onda och goda på alla sidor, där man inte kan lita på någon och där ens egen chef kan vara ens värste motståndare.
Förmodligen mer lik den riktiga solkiga spionbranschen.
Men inte lika tacksamt att göra parodier på.