Världens bästa skräckhistoria kan göra Bill Skarsgård till ikon
De största skräckhistorierna går i arv.
Nu är det dags för en ny generation att upptäcka den bästa.
”Det”.
Om den kommande filmen ”It” är lika bra som trailern lovar kan skådespelaren Bill Skarsgård bli odödlig.
De flesta som har läst den glömmer inte Stephen Kings ”Det”.
1986 var den över tusen sidor långa skräckromanen en sorts tröskel.
Man var tvungen att kliva över den, det vill säga läsa den fetaste textmassan utan bilder hittills bortsett från ”Sagan om ringen”, för att kunna se in i vuxenvärlden.
Att ”Det” fick mig att känna mig lite vuxnare berodde på två saker.
Dels för att stoltheten att lyckas läsa över tusen sidor text är stor och svårslagen, i alla fall på mellanstadiet.
Dels skulle ”Det”, enligt den på sin tid rätt omfattande pr-kampanjen, vara det vidrigaste och mest skrämmande som någonsin hade publicerats. Om man som liten pojke inte fick mer hår på bröstet efter det skulle allt hopp vara ute.
I Sverige släpptes ”Det” ursprungligen som en nattsvart box där boken delades upp i två tegelstenar: ”I” och ”II”. Den inbundna jätten satt och hånflinade åt mig i min storebrors bokhylla i flera månader innan jag vågade ta ner den och läsa det första kapitlet med kalla händer.
Det kändes som om sidorna ville hoppa upp och bita mig i ansiktet. Efter en kort stund rusade jag tillbaka till brorsans rum, slängde in boken och drog igen dörren. Hårt.
De kommande veckorna läste jag aldrig ”Det” ensam. Och den galet ojämna och lika hysteriskt fantastiska bokjäveln fick absolut inte vara i mitt rum efter att solen gått ner. Det vore fullständigt idiotiskt.
Underliga saker sker i Stephen Kings fiktiva stad Derry. Och det påverkade även vardagen i min hemstad Kiruna.
Skuggorna blev djupare och avståndet mellan gatlyktorna blev längre på kvällarna. Jag tog långa omvägar runt brunnarna på gatan och tappade andan varenda gång jag såg en kulört ballong. Gula regnrockar fick det att tåras i ögonen. Stadens vattentorn blev lika hotfullt som Tjernobyl. Bäckar och buskage bakom huset verkade dölja spöktänder. Om jag gick hem sent från en kompis längre bort på villagatan kunde jag nästan höra hur någon viskade:
”Alla flyter... vi alla flyter här nere, kom till oss...”
Än i dag kan jag namnen på huvudpersonerna i ”Det” utantill:
Bill Denbrough, Beverly Marsh, Richie Tozier, Ben ”Haystack” Hanscom, Eddie Kaspbrak, Stanley Uris, Mike Hanlon, clownen Snåljåp.
Barn försvinner i Derry. I avloppen under staden bor en varelse som mördar dem. De vuxna är förbryllande och frånvarande. Det är upp till ett litet och utstött kompisgäng, en skara losers som säkert skulle ha lyssnat på Broder Daniel på 90-talet, att bekämpa ondskan.
Låter handlingen bekant? Tv-serien ”Stranger things” är, inklusive cyklarna, egentligen en lång cover på Stephen Kings blockbuster från 80-talet. Men jämfört med ”Det” är Netflix-succén lika kuslig som en legobit.
Det gjordes en miniserie av ”Det” 1990. Enda minnesvärda var Tim Currys oförglömliga porträtt av Snåljåp. Det har blivit arketypen för alla efterföljande skräckclowner, från Slipknot till Donald Trump.
Nu spelar Bill Skarsgård det klassiska monstret. På förhand verkar det som att han lyckas med ett lika imponerande förvandlingsnummer som när Heath Ledger sminkades om till Jokern – en gammal VHS-värsting blir en modern demon i HD.
Trailern, särskilt sekvensen när projektorn med diabilder blir knäpp, är genuint läskig.
Stephen Kings bästa bok – sorry, ”Pestens tid” – förtjänar sedan länge en värdig film. Det kan i sin tur göra Bill Skarsgård till skräckikon.
De bästa monstren kommer alltid tillbaka.