Jag står inte ut med mina nya grannars dunka-dunka
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-02-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Flyttar till New York och förvandlas inte alls till fräsig storstadsbo.
Jag förvandlas till grinig gammal skitgubbe.
Det är ju bara såna som klagar på grannar som spelar för hög musik...
Skäms nästan för att erkänna det.
Jag har ju alltid varit en sån som sagt att, ja, bor man i stan får man stå ut med lite ljud.
Människor som börjat knacka i väggarna för minsta högervridning på volymknappen...det går knappt att beskriva hur mycket jag i yngre dagar föraktade dem.
Men nu finner jag mig plötsligt - som en annan Roland Mattsson i "Sällskapsresan" - störtande nerför mina branta trappor, kokande av ilska över basgångarna som fortplantar sig genom det gamla brownstone-huset från bottenvåningen.
Det är så här:
Jag bor och jobbar ovanpå en typiskt hip East Village-butik, en sån man måste ringa på en klocka för att få komma in i. Utbudet består av kläder och accessoarer så alternativ-rätt att hela Södermalm hade kissat på sig - och japanerna som driver den krämar förstås ultramodern dansmusik på concorde-volym dagarna i ända.
Coolt, tycker man förmodligen om man bara går förbi.
Men tyvärr:
När mitt golv är en hip japans tak, eller hur det nu var Nils Ferlin diktade, är det inte lika festligt.
I två dygn står jag ut med att hela tillvaron vibrerar i takt till vad nu det senaste kallas.
Sen bara brister det.
Japanerna ser livrädda ut när jag, fyra gånger så voluminös som dewn största av dem, kliver in och meddelar att farbror jobbar ovanpå och blir störd av den där dunka-dunka-musiken.
- Sorry sir, säger de och bugar djupt, very very sorry.
Sen är det tyst.
Jag borde inte få bo i New York.
Jag borde sitta hemma och titta på gamla avsnitt av "Nygammalt" med Bosse Larsson.
På låg volym.
Har några riktigt tunga utbrott även på telefonbolag, bankanställda och budfirmor (man vet inget om byråkrati förrän man stött på den amerikanska varianten).
Tidvis luktar det svavel på hela södra Manhattan och jag är själv rätt nöjd med att jag lyckas formulera såna tirader på engelska.
Samtidigt inser jag ju att jag för varje explosion får en ny bekräftelse:
Jag har blivit en grinig gammal skitgubbe.
Det såg mörkt ut för Letterman ett tag.
Veckan efter Johnny Carsons bortgång var han - på semester.
Så Jay Leno, fånen i Los Angeles, fick helt på egen hand stå för hyllningarna till alla talkshow-värdars urfader - och rakade på kuppen in tittarsiffror i rekordklassen.
Men en vecka senare räddade kungen av New York ansiktet med en fullständigt magisk show.
Se själva på ZTV i morgon.
En jag känner som heter Mattias Flyckt påstår att det är något perverst med folk som bor på slätter.
Det är svårt att inte tänka på den visdomen i Kansas. Där bor alla på en enda, stor, vindpinad slätt. Flyckt-fan som jag är tittar jag snett på allihop.
Hey princess!
Dom gjorde det!
Orsaker till extas
Per Bjurman skriver sin första krönika från New York i dag
Aftonbladets nya New York-korrespondent som skriver sin första krönika i dag.