”Sommar” – en klassiker på väg att dö elitdöden
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-06-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Sommar, zzzzommar, somnar.
Det finns en förlamande politisk korrekthet över ”Sommar” i P1.
En svensk klassiker är på väg att bli en angelägenhet för en grådassig, mångkulturell sosseelit.
Klassiska ”Sommar”, som sänts 2 843 gånger sedan Tage Danielsson fick idén 1959, dog egentligen när det bytte kanal från P3 till P1.
Det blev en liten finsoppa för eliten istället för det stora, folkliga, breda samtalsämnet som det en gång var.
Det ska vara så vansinnigt mångfacetterat. Kvoter ska fyllas, minoriteter tillgodoses: feministiska frilansskribenter, proggiga krukmakare, etniska källarteaterregissörer, enbenta kulturdansare och minst ett par författare med lustigt namn från förorten samt ett litet pikant inslag från näringslivet. Kvoter. Strunt samma om de inte är intressanta eller underhållande.
Då blir jag ledsen. För egentligen älskar jag ”Sommar”. Stämningen när den klassiska signaturmelodin drar igång; känslan av svensk sommar och barndoppsdopp och en spännande kändis som alla lyssnar till.
Bästa brukar de sommarpratare som producenten Peter R Ericsson valt ut vara.
Roligast, fast inte direkt kul, på pappret i år är: Lars Norén, Moneybrother, Richard Juhlin, Anita Ekberg, Sissela Kyle, Mauro Scocco, Ingrid Sommar och Marcus Samuelsson.
Det finns flera, men inte tillräckligt. Vad gör Efva Attling på listan? Vilken av alla härliga minoritetskvoter fyllde denna fullkomligt ointressanta lesbiska smyckestillverkande kändisgifta Södermalmsbohem?
Var är gamla godingar som Lill Lindfors, Carola, Lars Forssell, Bo Hansson, Björn Borg?
Och var är alla glammiga människor? Isabella Scorupco, Victoria Silvstedt, Mini Andén, Jonna Bergh, Lena Olin, Fredrik Eklund?
Är de inte fina nog för P1? Det borde de vara om inte ”Sommar” ska tyna bort och dö den gråa elitdöden. Det vore trist för ”Sommar” är en fantastisk, mysig svensk klassiker med ett urstarkt varumärke som måste vårdas ömt.