Jag törs inte laga tänder i New York
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-01
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Herren ger och Herren tar.
Jag får vara i New York.
Men har tandvärk.
Det kommer en första indikation redan på planet hem från Detroit tidigt i veckan.
En kär gammal bekant i överkäken, på vänster sida, vill plötsligt påminna om att han fortfarande är vid liv trots multipla rotfyllningar genom åren.
Under en Willy Deville-konsert på BB King"s några dagar senare är det slut på indikationerna.
Ren, dunkande brottarvärk utbryter.
Det är nästan lika jobbigt som att det alldeles intill mig och lo fi-Håkan i baren står ett gäng packade Wall Street-lallare och snackar sönder Minkens allra mest sensuella och intima ögonblick.
Jag är egentligen inte alls förvånad. Jag har tänder som en engelsman och ligger med en borr i käften oftare än jag ligger med... oops, där höll det på att bli konstigt, men... ja, ni hajar. Jag är hos tandläkaren ibland.
Det känns dock aningen tryggare att ombesörja sådana ärenden hemma på Södermalm.
Där har jag suveräna Malin. Hon är bekant med mitt patetiska garnityr, vet hur det ska behandlas - och tycker dessutom om att diskutera Kraftwerk-plattor medan recensenten ligger där och är hjälplös.
Här misstänker jag inte bara att tandläkarna har dålig koll på Kraftwerk.
Jag tror de har en annan syn på tänder också. Vita leenden och jämna tandrader är ju liksom själva essensen av USA. Helt säkert är det inte man överhuvudtaget får se ut som jag gör i munnen. Jag kan bli deporterad!
Dessutom har jag viss ångest över att diskutera orala bristfälligheter på främmande språk.
Jag menar, vad heter snusgrop på engelska?
Så tills vidare biter jag ihop. Nej, det gör jag inte. Det är ju då det gör så ont. Men jag härdar ut. Och försöker se på tillvaron som en affärstransaktion.
Jag får gå på Minken-spelningar på Manhattan. Jag får se ett nattligt Detroit genom ett hotellfönster på 63:e våningen. Jag får äta biffarna på Sparks. Jag får spela craps på The Venetian. Jag får promenera i Central Park i ljummen vårsol.
Då är lite tandvärk helt enkelt ett pris man tvingas betala.
Kort sagt: Herren ger - och Herren tar.
30 år sedan Vietnamkriget tog slut och tänk vad konstigt - det är inte en rad i amerikanska tidningar om vilket enormt inflytande den ödmjuka svenska "vänstern" hade över utvecklingen i den konflikten...
Det finns ingen jag längtat så intensivt efter att få se på en klubbscen som just Minken och vid några tillfällen är han nästan så bra som jag föreställt mig.
Han lever fortfarande i villfarelsen att han kan spela blues, men det glömmer man när den notoriskt grinige Space Age Baby Jane-kopian plockar fram kastanjetterna och en mariachi-gitarr och mejslar ut den sinnliga romantiken i en elegant "Demasiado Corazon".
Ah, Minken. Ibland är han bäst.