Phoenix har poesi i den torra luften
Läs Per Bjurmans krönika
PHOENIX. Van Morrison sjunger ”Wild nights” på bilstereon medan vi styr in i ett Phoenix som badar i brandgult skymningsljus.
Är det nåt, som Sten frågade i en klassisk Elvis-artikel en gång.
Ja, det är nåt.
Van the Man är förstås alltid nåt, men det är inte i första hand honom jag tänker på här.
Inte hans vilda kvällar heller, även om det är den typ av sång man hör alldeles för sällan och när man väl gör det undrar man varför den aldrig är aktuell när tidernas favoritlåtar ska ställas samman.
Det är Phoenix i sig, och själva körandet in i the southwestern skymning, som skänker magi åt ögonblicket.
Åh, det är bara en helt vanlig torsdagseftermiddag.
I-17 norrifrån är helt igenkorkad, smoggen hänger tung över hela den dammiga dalen och invånarna överger de anonyma downtown-gatorna för fluffiga förorter.
Men likafullt ... det är nåt med de här trakterna som alltid hypnotiserar mig.
Kanske är det just det brandgula ljuset när den alltid stekande solen går ner i Mojave-öknen. Eller bergen i fjärran, som ser ut som skulpturer drejade av Ry Cooders gitarr. Eller den heta sanden. Lucky Luke-kaktusarna.
Örnarna som avtecknar sig mot himlavalvet.
Jag vet inte, jag kan inte riktigt sätta tummen på det, men det är poesi i den torra luften. Nån gång måste jag bo här och krama varje fiber ur upplevelsen.
”W”?
Två plus. Två och ett halvt om man är riktigt vänlig. Dreyfuss gör en grym Dick Cheney och James Cromwell är alldeles enastående som gammel-Bush. Men den vanligtvis briljante Josh Brolins porträtt av huvudpersonen känns bara trovärdigt under korta sekvenser – och tidvis gör sig regissör Stone skyldig till såna förenklingar att man får gömma ansiktet i popcorn-baljan.
Dessutom:
Var tog Talking Heads vägen ..?
Om jag får vara lite resguide ett tag: Ta er till Sedona här i Arizona och besök Church of the Holy Cross, ritad av Frank Lloyd Wright-epiogonen Marguerite Bruswig Staude.
Det är den coolaste kyrkan på den här sidan 1500-talet.
En kväll berättar Elaine, som förstås är inpiskad New York-liberal men tar väl hand om alla stammisar, att hon träffat John McCain på en Yankees-match och frågat om han tänker fira eventuell seger på hennes joint.
– Baby, ska McCain ha svarat, om jag vinner bjuder jag dig till MIN nya joint ...