Green Day är inget att lägga på minnet
Sylvia Balac förklarar hur man kan glömma en hel konsert...
Förlåt, Green Day. Ni är helt enkelt inte minnesvärda.
Vafalls? säger ni som älskar det amerikanska punkrockbandet och kanske redan skaffat biljetter till Stockholms-uppsättningen av musikalen ”American idiot”.
Då lägger jag till att bandet – åtminstone delvis – inte är minnesvärt för mig.
Detta blev uppenbart då min syster härom veckan frågade ”minns du när vi såg Green Day i Lisebergshallen i mitten på 90-talet” och mitt svar var ett generat ”nej”.
Jag har inte riktigt kunnat släppa det. Jag brukar berömma mig själv för mitt goda minne. Jag är ännu några år från den ålder då demensen brukar smyga sig på. Så hur kan jag glömma en hel konsert? Jag minns ju alla låtarna på deras album ”Dookie” som jag hösten 1994 spelade nonstop omväxlande med Brainpools ”Soda” och hur min lägenhetskamrat brukade bli förbannad och be mig stänga av för hon ville lyssna på Lisa Ekdahl i stället.
Svaret finns i minnets psykologi. Närmare bestämt i det episodiska minnet, också kallat händelseminne.
Ju starkare känslorna i stunden minnet skapades var, desto starkare blir själva minnet. Min förklaring till denna specifika minnesförlust är således:
1. Ingen statschef mördades, inget terrorattentat rapporterades och ingen superstjärna dog den dagen. Ingen draghjälp från den typen av starkt minnesskapande händelser, alltså.
2. Lisebergshallen är en anonym sportarena utan estetiskt tilltalande detaljer som hade kunnat förstärka mitt minne.
3. Green Day var säkert kompetent men kan rimligtvis inte ha gjort sitt livs spelning. I så fall hade min syster frågat ”åh, minns du hur bra Green Day var 1995” varje år de senaste 20 åren och därmed präntat in konserten i mitt minne.
Men det förstås. Jag kan ju också se mitt förlorade minne som en spännande möjlighet. Tänk om jag har varit med om en massa intressanta händelser som jag helt enkelt glömt? Jag kanske har bestigit Mount Everest, fikat med Joyce Carol Oates, tävlat i ”Jeopardy” och spelat fotboll med Nacka Skoglund. En ganska kittlande tanke.