Uff•E är lite som svensk rocks Wall•E
Markus Larsson spanar på popkulturen
Innan jag glömmer det igen:
Grattis i efterskott, Uffe.
Pixar-filmen ”Wall•E” handlar om en ensam robot som samlar och sorterar och pressar skrot efter att människan lämnat jorden.
Wall•E ägnar dagarna åt att rulla fram och tillbaka mellan de gigantiska sopbergen som på avstånd liknar Manhattans skyline. Hans enda kompis är en kackerlacka. Och ibland riktar han sina ögon – ett par svarta kameralinser – mot stjärnhimlen och drömmer om den stora kärleken.
På nåt sätt påminner Wall•E om Ulf Lundell. Båda två gräver där de står, på en gammal och övergiven plats som tiden och utvecklingen sprungit ifrån.
Båda två längtar efter att en kvinna – gärna av yngre och modernare design – ska upptäcka och frälsa dem och raketskjuta upp livet i stratosfären.
Båda två vägrar att ge upp, trots att åldern och rosten borde ha låst fast de kreativa kugghjulen för länge sen. Och båda två är våldsamt envisa och produktiva, oavsett om nån kommer ihåg deras födelsedagar eller inte.
Om man hade staplat Lundells samlade produktion av böcker och studioalbum och samlingar de senaste tio åren på varandra skulle stapeln ha blivit lika hög som de dataanimerade sopskraporna i ”Wall•E”. Den hade i alla fall nått upp till en genomsnittlig svensk taknock.
Ett tag släppte Lundell en ny skiva eller samling per år, minst. Redigering har varken varit hans starkaste sida eller arbetsmetod. Jag känner kollegor som blivit så utmattade att de varit beredda att hissa vit flagg och lämna in recensentbadgen om de måste sätta betyg på en bluesrockande Lundell-dubbel till.
Jag kan förstå dem. Att lyssna på Lundells senaste skivor – inklusive jätteboxen ”Under vulkanen” som innehåller 14 cd-skivor och två dvd:er med mestadels outgivet material – är som att stiga ner i en stor och ogästvänlig gruva utan karta. Det krävs rätt utrustning. Hjälm, ficklampa, rep, en vass hacka, tre skiftlag och tålamod.
Diamanterna och ädelstenarna och guldet finns där, nånstans i mörkret. Det tar bara ett tag att hitta dem. Ibland flera år.
Myten säger att det finns två yrkesgrupper som alltid säger obekväma sanningar om sig själva och sin omvärld. Den ena går på gatan. Den andra är konstnärer som gjort, sett, druckit, snortat och upplevt allt. Gift sig och skilt sig och tvingats börja om alldeles för många gånger. Och, likt Lundell, överlevt för att berätta om det.
Därför återvänder jag ständigt till Lundells skivor, till och med de som gavs ut på 00-talet. Tillsammans bildar de, tack vare sin oredigerade och obstinata natur, en av årtiondets bästa och mest personliga bloggar.
Det verkar dock inte vara särskilt tacksamt att fylla 60. 2009 är fullt av tysta jubileum som bara passerar förbi. Bruce Springsteen blev nyligen sex decennier gammal. Likaså Meryl Streep. Födelsedagarna uppmärksammades inte med trumpetfanfarer och fyrverkerier och rubriker i fet stil.
Det kan givetvis bero på att 60 är en skrämmande ålder för yrkesgrupper som ofta kämpar för att dölja sina rynkor. 60 har inte samma klang som 50 eller 40.
Siffran ligger kanske för nära pensionen.
Ingen som nånsin ställt sig på en scen slipper undan tidens obarmhärtiga gång och glömska. Inte ens Sveriges störste och mest inflytelserika rockartist. Det kan säga nåt om vår åldersfixerade tid. Men det kan också säga nåt om den gamla rockmusikens betydelse och roll idag.
Ulf Lundell fyllde 60 år i fredags.
I Aftonbladet blev det en mininotis på kultursidorna.