Låtsas- dokumentärer är den nya tv-trenden
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-02-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Han heter David och är förfärlig.
Han är en inbilsk korkad chef på ett tråkigt engelskt företag och han liknar många andra förfärliga chefer du stött på.
David Brent är så pinsam att det gör ont.
Och man skrattar så att det gör ont.
David Brent är huvudpersonen i BBC-serien ”The office” som börjar sändas i SVT den 15 april men finns att köpa på engelsk dvd redan nu för oss mer otåliga humorkonsumenter.
Ricky Gervais som spelar David Brent är också en av upphovsmännen till serien, som är gjord som en låtsasdokumentär.
En utmärkt form för att vara rolig. När det görs rätt.
I Sverige är Killinggängets ”Torsk på Tallinn” ett starkt exempel på hur mycket man kan säga med låtsasdokumentären. ”The office” har samma ton av tragikomik. Det är roligt, men det är också plågsamt vemodigt. Det finns många att tycka synd om.
Första serien har sex avsnitt. I England visas säsong 2 på BBC.
Det tråkiga kontoret på det tråkiga pappersföretaget ligger i tråkiga Slough strax väster om London. Där möter vi David Brent och hans anställda som filmas under en period när nedskärningar är på väg i företaget. Den ende som gillar David är hans hantlangare Gareth.
En kul låtsasdokumentär kräver huvudpersoner som tar sig själva på allvar. Det gör David Brent, som tycker att han själv är smart (nej), populär (verkligen inte) och framför allt rolig (ack nej).
Kameran, och vi som tittar, ser mer än de som filmas.
”The office” kommer att bli klassisk.
En av låtsasdokumentärens mästare är Christopher Guest.
Han är en av författarna och huvudpersonerna i alla låtsasdokumentärers moder, ”This is Spinal Tap”, om ett påhittat rockband och deras pretentiösa torftigheter.
Guest har fortsatt på den långfilmsvägen med ”Waiting for Guffman”, om amatörer som ska sätta upp en show i en småstad. ”
Best in show” ser ut som en dokumentär om hundutställningar och är hysteriskt rolig.
Snart kommer ännu en fejkdokumentär från Guest, ”A mighty wind” om folksångare från 1960-talet som återförenas. Samma herrar som i ”Spinal Tap”. Låter underbart.
Woody Allens ”Zelig” och ”Drop dead gorgeous” om skönhetstävlingar är andra lyckade låtsasdokumentärer.
Peter Jackson som gjort ”Sagan om ringen”-filmerna har också en rolig fuskdokumentär på sitt samvete, ”Forgotten silver”. Om en (påhittad) bortglömd nyzeeländsk filmpionjär och den är så trovärdig att halva Nya Zeeland trodde den var sann när den gick i tv där.
Och det är där den bästa humorn ligger.
När det är precis som på riktigt, men lite lite skruvat. Ska man skratta eller gråta?
”The office” känns mer sann än en del saker på tv som ska föreställa verkligheten.