Här vinner kärleken till musiken över allt
Publicerad 2013-06-09
”Boink!”
Så lät det när Sweets sångare Brian Connolly besökte Kiruna i början av 80-talet.
Han tog sats och missade trappan och tog scenen med pannan före.
Brian Connolly mådde inte så bra när han och resten av det som kallades Sweet nådde den norrländska gruvstaden.
Gruppen hängde på repen. Domaren hade räknat till tio för länge sen. Annars hade de knappast släpat sig upp till Lombia ishall. De fick antagligen inte några andra spelningar.
Min storebror var engagerad i fotbollslaget Kiruna Bois, arbetade som volontär och stod några meter från scentrappan när Brian Connolly jäktade ut ur omklädningsrummet och rusade rakt in i trävirket.
Fortsättningen gick inte mycket bättre. Brian Connolly blickade ut över ett hundratal buttra och skeptiska gruvisar.
Flera i publiken hade för säkerhets skull tagit på sig rejäla hörselkåpor.
Connolly bröstade upp sig och ropade:
– Hellooooo ... hey, where the fuck are we?
– Pssst, Kirrouna, man.
– Hello, Kirrouna!
Inte ens manusförfattarna till filmen ”This is Spinal Tap” hade kunnat hitta på en lika bra story.
Jag tänker på den anekdoten när jag ser en sorts coverversion av det som en gång var Sweet uppträda på Sweden Rock.
Brian Connolly är död sen länge. Och just nu finns det två band som gör anspråk på varumärket Sweet. Det som uppträder i Blekinge är från England och leds av gitarristen Andy Scott.
Och jag vet inte jag. Jag vet inte ...
Sweet var officiellt slut i mitten av 70-talet. De största hitsen handlar i första hand om att leva och brinna i stunden. När samma musik framförs långt utanför sitt sammanhang – 70-talets glamrock – blir det karaoke.
Men i Norje får detta Sweet ändå uppträda inför en publik som sträcker sig långt över en kulle och bort mot horisonten. Samma sak gäller för amerikanska Survivor som ingen har pratat om sen Rocky Balboa nitade Ivan Drago på bio. Survivors ena sångare Jimi Jamison tror inte sina ögon och börjar filma publikhavet framför scenen mitt under ”Eye of the tiger”.
På Sweden Rock får band och artister som inte syns på radarn någon annanstans en andra chans. Kanske till och med ett andra liv.
Festivalen bevisar framför allt att den analoga musikkonsumtionen inte styrs av bolagens marknadsplaner. Den är inte lika enkel och förutsägbar som mediernas undergivna hållning till releasescheman. Här är kärleken till musiken viktigare än trender.
Sweden Rock har en avundsvärd position. Folk verkar vallfärda hit oavsett vad eller vem som står på scenerna och frågar: ”Mår ni bra?” Gemenskapen och festen och sammanhållningen är viktigast.
Ingen rimlig människa kan ju ställa sig upp och påstå att majoriteten av oldies-artisterna gör sina bästa spelningar i karriären i Norje. Det starkaste minnet från Sweden Rock Festival 2013 kommer alltid att vara Paul Stanleys ledsna och plågade och skrämda ansikte när han kämpade sig igenom setet med Kiss. Den skamlösa affärsmannen har aldrig tidigare varit lika ömkansvärd och mänsklig. Konserten var som Brian Connollys felbedömning av scentrappans placering i Kiruna och kan bara sammanfattas med ett ord:
”Boink!”
