Euforiskt – men lyftet är för sent

Per Magnusson

Steve Angellos första solospelning på fem år blir en mäktig show

helskärm

Axwell var först ut med att bevisa att han kunde underhålla en fotbollsstadion utan sina två Mafiabröder.

Näste man till rakning är det välansade skägget Steve Angello.

Samtidigt som Steve Angello begravde power­trion Swedish House Mafia med tre utsålda kvällar på nationalarenan Friends fyllde han 30 år.

– Bland det fetaste jag gjort i hela mitt liv, sa han i en intervju med Nöjes­bladet i går.

Men det här är hans första solospelning i Sverige på fem år och Stockholms stadion har en air av förväntan och spritandedräkt.

Suggestiv öppning

Angello öppnar suggestivt med buildup på buildup i rökmoln efter rökmoln. Som fredagens huvudakt har han det mest bländande scenljuset, de mest laddade kanonerna och – framför allt – det mäktigaste ljudet. För att citera den brittiska rave-filmen ”Human traffic”: ”Basen var så djup att man kunde höra den hela vägen till Jamaica.” Eller åtminstone till Hjorthagen.

Det är emellertid ganska långt mellan de vansinnestoppar som Swedish House Mafia vevade upp på Friends arena. Efter att ha sett två tredjedelar av trion på egen hand framstår splittringen och deras begynnande solokarriärer som ett sätt att fly ansvaret som fotbollsarenornas allsångsledare, för att i stället odla sina progressiva och hårda sidor. I Steve Angellos fall handlar det om en muskulös och ganska manlig rave’n’roll.

Fistpumpar sig vilda

Först en timme in i showen kommer den första riktiga bangern – ”Leave the world behind” som via Justice ”We are your friends” glider över i Angellos egen hit ”Yeah”.

Och så SHM:s monumentala ”Don’t you worry child” – flakhitsens flakhit.

Folk hånglar och fist­pumpar sig vilda i konfettiregnet och skolavslutningshelgen är en så extremt passande tidpunkt för denna hedonistiska eufori. Men lyftet kommer lite för sent den här gången.