Tony Soprano lever för alltid
Under många år var ju Tony Soprano nästan som familjens femte medlem.
Det känns helt overkligt att James Gandolfini är borta.
Det är oundvikligt att om en skådespelare gör en huvudroll i en stor tv-serie i sju år, så blir han eller hon väldigt förknippad med just den rollen.
Gör man det så makalöst bra som James Gandolfini gjorde i rollen som Tony Soprano, maffiaboss i New Jersey, så är det som att det knappt finns något före eller efter.
Faktum är att den första gången jag såg honom minns jag inte ens.
Det var 1992, på Ethel Barrymore Theatre i New York, i en på sin tid hyllad uppsättning av klassiska Tennesse Williams-pjäsen ”Linje Lusta”.
I dödsrunorna på amerikanska sajter står det om ett genombrott för Gandolfini. Men det känns lite som en efterhandskonstruktion. Han nämns inte i några recensioner. Alla hyllade – med all rätt – Alec Baldwin, Jessica Lange och Amy Madigan i huvudrollerna. Det är dem vi minns. Gandolfinis roll måste ha varit väldigt liten.
Genombrottet kom ju snarare med filmen ”True romance” (1993). Även om Tony Scott (1944–2012) regisserade, så minns man den ju av två skäl:
Det var Quentin Tarantino som hade skrivit manus och hans smattrande replikskiften låg rätt i munnen på alla välkända skådespelare; Christian Slater, Patricia Arquette, Dennis Hopper (1936–2010), Val Kilmer, Gary Oldman, Christopher Walken, Brad Pitt, Michael Rapaport och Samuel L. Jackson.
Minns inte om James Gandolfini sa så mycket direkt, men han och Patricia Arquette rev i stort sett ett helt hotellrum i en slagsmålsscen som höll på i evigheter. Herregud, vem är den där storvuxne mannen som pucklar på en kvinna på det där sättet? tänkte man.
Några år senare flyttade han in i våra vardagsrum.
Då hade vi som ofta går på bio, hunnit se honom i ett antal färgstarka biroller till.
Men inget som gjorde att man kunde ana vilken genomslagskraft han så småningom skulle få via tv-serien ”Sopranos”.
I detta myller av intrigtrådar och personer, var James Gandolfini grundbulten. Han utstrålade sådan både total trovärdighet och värme framför allt i de vardagsrealistiska scenerna. Vid tala-ut-samtalen med sin terapeut (Lorraine Bracco). Vid överläggningarna med maffiapolarna bakom kulisserna på strippklubben Bada Bing. Vid det kärleksfulla smågrälandet med hustrun (Edie Falco) och barnen i köket i villan i New Jersey. Vid middagsbordet på den lokala favoritkrogen. Herregud, ingen skådespelare har någonsin ätit eller bara suttit i petat i en pastarätt så snyggt som James Gandolfini gjorde i ”Sopranos”.
”Sopranos” sammanföll med min familjs bebis- och sedan småbarnsår.
Som man såg fram emot den där avslutningen på veckan varje söndagskväll. Det var de sista lediga timmarna innan en ny arbetsvecka tog fart. Barnen hade äntligen somnat. Man knäppte på SVT. Alabama 3:s titelmelodi ”Woke up this morning”. Hem till New Jersey. En av veckans höjdpunkter i åratal.
Slutscenen i ”Sopranos” har analyserats sönder och samman. Hur slutade det egentligen för Tony Soprano?
För James Gandolfini slutade livet, tyvärr, alldeles för tidigt.
Men som Tony Soprano lever han vidare, för alltid.