Slagen av en moderkaka
MALMÖ. Danmark vann.
Vilket de flesta trodde på förhand.
Och den rumänska moderkakan slog Robin Stjernberg.
Det blev som Darin sa till en konkurrent till Nöjesbladet.
Jag skrev citatet i går, men gör det gärna igen:
– Det kommer gå jättebra för Robin, han kan bli bland de 15 bästa.
Det är väldigt svenskt att hålla nere förväntningarna på en beskedlig nivå och inte överdriva. De enda som är bättre på det är Finland, som nästan alltid tar ut förlusten i förskott i Eurovision song contest.
Och i år fanns det verkligen ingen anledning att skriva upp Sveriges chanser i tävlingen.
”You” var ingen vinnarlåt. Det var ett bidrag som skulle hamna nånstans i mitten.
Det har inte snackats och surrats och tjoats och hoats om Robin Stjernberg. Han har mest varit en leende och varm representant för värdlandet Sverige som försvunnit i mängden.
Fast försvunnit i mängden är kanske en missvisande beskrivning. Han har hamnat i skuggan av Azerbajdzjan och Ukraina som med sin andra respektive tredjeplats i finalen fortsätter att vara tävlingens supermakter.
I år hade Ukraina dessutom en riktig bjässe på scen – jätten Igor. Han blev en gimmick som fick bidraget att stå ut i myllret.
Ja, det kan man tycka vad man vill om. Det är inte direkt snooker det här.
Och apropå gimmicks och upptåg – den ende solbrände vampyren i världen, operamonstret Cezar, arrangerade i bidraget ”It’s my life” en sorts förlossning där hans kvinnliga jag föddes och dansade fram ur en moderkaka.
Jag antar att det röda skynket på scen ska symbolisera just en moderkaka, nåt annat vågar jag inte tänka på. Tack, det räcker. Jag har vid det här laget sett och hört tillräckligt många smaklösheter ändå.
Ah, Cezar, vilken makalös entertainer. ”It’s my life” var en synnerligen underhållande men grisig historia. Och ett oljud som jag gärna inte stöter på igen. Framför allt inte i en mörk gränd på natten.
Och... Cezar kom före Robin Stjernberg när rösterna räknats klart.
Så kan det också gå. Det är Eurovision, baby.
Robin hade inga krav på sig, han kunde lugnt och stilla fila på sitt nummer och göra det han skulle. Det finns inga särskilda anmärkningar. Robin gjorde det bra.
Hans fjortonde plats eldar säkert på debatten om de utländska jurygruppernas roll och betydelse i Melodifestivalen. Man kan säga att den dörren står på vid gavel och slår i väggen.
Utan deras hjälp skulle Robin aldrig varit i Malmö
Men är det så säkert att Yohio skulle ha klarat sig bättre? Att hitta en låt och ett nummer som går hem i 39 olika länder, en låt som visslar och marscherar fram från öst till väst och norr till söder och plockar poäng överallt, är ruskigt svårt.
Så grattis Danmark och Emmelie De Forest. Bästa visan vann.
Och vad händer nu? På sätt och vis är ESC-finalen ändhållplatsen och ”sista beställningen” för en era.
Hur ska Melodifestivalen se ut och innehålla för att fortsätta vara lika stor och relevant och populär? Något som även påverkar intresset för storebror ESC? Fortsätter allt som vanligt? Såna frågor behöver kanske besvaras exakt nu.
Men resan som började med att Melodifestivalen delades upp i flera deltävlingar, åren som skapat en lördagsunderhållning som lockat miljoner och åter miljoner tv-tittare och visat flera fiaskon och några triumfer och krossade glasburar och en Loreen tog slut när Petra Mede lämnade över ordet och lät Emmelie De Forest sjunga ”Only teardrops” som vinnare i Malmö.
Det finns bara en sak kvar att säga:
We are done.