Världens bästa gitarrsolo får mig att tappa andan
Läs Markus Larssons krönika
I veckan släpade Roger Waters sin berömda vägg till Stockholm.
Konserten ”The wall” innehöll ganska mycket.
Men framför allt tidernas bästa gitarrsolo.
Alla som någonsin förälskat sig i rock måste förr eller senare ta ställning och svara på följande viktiga fråga:
Vilket är världens bästa gitarrsolo?
Gitarrsolon är en kategori för sig.
Debatten blir alltid lika infekterad och passionerad och ilsken och entusiastisk som när världens bästa gitarrist ska röstas fram. Den elektriska yxan engagerar och upprör fler än Melodifestivalen, tro mig.
Det kan tyckas futtigt och lönlöst och till och med fånigt att utse ”det bästa” i musik. Men då saknar man humor.
Det finns flera magnifika gitarrsolon som jag ständigt återvänder till.
Enda kriteriet jag har är att solot ska förstärka låtens laddning – öka pulsen, förstärka dramatiken, blåsa upp intensiteten och ha en grundläggande melodi.
Egoistiska uppvisningar i snabbhet är lika välkommet som kolera. Strängfantomer som lirar ”fiddely-fiddely-fiddely”-solon jättefort borde omedelbart deporteras till Guantanamo Bay. Det går säkert ett CIA-flyg dit från Bromma.
Om jag vill ha fartuppvisningar tittar jag hellre på de tecknade och hälsovådliga Formel 1-loppen i ”Hjulben och Gråben”. Enda undantaget från den regeln är Angus Young i ”Let there be rock”. Men det är å andra sidan Angus Young. Han får göra vad fan han vill.
Princes skamlösa uppvisning i ”While my guitar gently weeps” från Rock ’n’ Roll Hall Of Fame-galan 2004 är exempelvis värd sex plus. Han får hyllningen till avlidne George Harrison att, ja, handla om Prince. Men solot är oförglömligt.
Neil Youngs gitarrvrål i ”Like a hurricane” har alltid en pallplats i min värld. Jag borde också nämna J Mascis i Dinosaus Jr:s ”Get me”, Slash i ”Sweet child O’ mine” och Jimmy Page i ”Stairway to heaven”.
Men Pink Floyds ”Comfortably numb” slår allt. När Dave Kilminster tryckte av solot under Roger Waters aktuella uppsättning av ”The wall” blev det en vacker explosion.
Men när samma solo spelas av Pink Floyds originalgitarrist David Gilmour blir det ett Big Bang.
Den bästa versionen av ”Comfortably numb” som jag hört finns på livealbumet ”Pulse”.
Gilmour spelar som en champion of the world.
Man kan knappt andas i fem minuter.