Strong är nutidens största superskurk
Jens Peterson analyserar filmskurkar
Bra filmer behöver bra skurkar.
Säsongens elaking heter Mark Strong.
Han är ond mot Sherlock Holmes, ondare mot Kick-ass och ondast i ”Robin Hood”.
Det är nog få som får rådet ”filmskurk” av sin syokonsulent. Inte så många skådespelare som söker scenskolan för att de vill skrämma små barn eller få matinéhjärtan att klappa hastigare av kittlande fara.
Men en del är bäst på att verka otäcka.
De behöver inte ha ett skräckinjagande yttre. Många av filmens fulingar är snygga, men lyckas ändå ge en känsla av obehag.
Tvärtom kan en mindre bildskön bov, som Mickey Rourkes ärrade vrak i ”Iron man 2”, framkalla motsatta känslor. Man tycker mest synd om honom.
Mark Strong ser ut som en stilig gentleman. Han har dock inga problem att övertyga biobesökaren att hans rollfigur kan vara farligt galen.
Skurkar är mer intressanta, för skådespelare och publik. Hur blev de så där? Snäll är normalt och rätt, men hur formas mentala monster?
Just Robin Hood har haft minnesvärda motståndare. Basil Rathbone som spelade mot Errol Flynn, var den tidens mest utbuade matinéskurk. I Kevin Costner-versionen är Alan Rickman den illvillige sheriffen med sensationellt överspel och den klassiska repliken: ”Ställ in julfirandet!”
Mark Strong har spelat polis. Han är Colin Firths fotbollskompis i ”Fever pitch” och kan vara vackert romantisk som i ”Emma” mot Kate Beckinsale.
Men Strong gör starkast intryck som problemfylld plågoande. Till och med i en snäll kärleksfilm som ”Miss Pettigrew lives for a day” är han uslingen. Leta gärna upp BBC:s utmärkta miniserie ”The long firm” där han är gangsterboss i London på 1960-talet. Mark Strong fick nästan rollen som yrkesmördaren i ”No country for old men”.
I kommande bioäventyret ”Green lantern” spelar han Sinestro. Ärkefiende till hjälten.
Mark Strong. Vår tids superskurk.