Pop-mästerverk om rockens slit och släp
Jag trodde mycket om 2010.
Men inte att jag skulle lyssna på Flash And The Pan.
En australiensisk popduo som gjort en av de bästa låtarna om hur svårt det är att rocka.
Det är en liten men älskvärd genre utan passande namn.
Men det handlar om rockartister som skriver låtar om sitt jobb.
AC/DC har gjort genrens motsvarighet till Elvis Presleys Sun-inspelningar – ”It’s a long way to the top (if you wanna rock’n’roll)”. Det spelar ingen roll vad som kom före. Numera utgår allt från Bon Scotts bistra beskrivning av rock’n’roll:
”Getting old, getting grey, getting ripped-off, under-paid, getting sold second hand ...” Det är tydligen svårare än man tror.
AC/DC är inte ensamma om att skriva om sina vedermödor.
I promiskuösa ”40 boys in 40 nights” förklarar The Donnas varför de aldrig hinner turista på turné. Yrket har uppenbarligen sina fördelar.
Genom ”Wanted dead or alive” gjorde Bon Jovi om pudelrockscenen till en modern spagettiwestern, med stålhästar och allt. Hotelldöden, roddare och backstagetristess har sällan skildrats med lika stort och vemodigt allvar som i Jackson Brownes ”The load out”. Scenskräck avhandlas i The Bands ”Stage fright”. Och The Hellacopters blir inte ens insläppta på sitt eget gig i ”I’m in the band”.
Men Flash And The Pans ”Early morning wake up call”, en sarkastisk uppgörelse med rocklivet, kan vara genrens mästerverk. The Hives har naturligtvis gjort en fantastisk cover på låten. Texten känns skräddarsydd för Howlin’ Pelle. Can you dig it?
Annars är det ovanligt att popband som Flash And The Pan skriver insiktsfullt om att knega med förstärkare och gitarrer. Det är ännu mer sällsynt inom hiphop och, ja, house.
Men när det gäller rock verkar trovärdigheten öka ju närmare artisternas vardag befinner sig verkstadsgolv och löpande band.
Och det skadar inte om man, som AC/DC, använder säckpipor.