Hovet vs kyrkan – en tuff strid om symboliken

Karin Magnusson

Sverige har fått sitt ”altargate”.

Striden står mellan kyrkan och hovet.

Två mäktiga kombattanter i en fajt lika otidsenlig som Dackefejden.

Brudöverlämningen har utvecklats till ett ställningskrig. Kyrkan och hovet står mot varandra.

Striden gäller en symbolfråga och är intressant av just det skälet. Symbolvärdet är i stort sett det som finns kvar av ett kungahus utan makt och en kyrka med mikroskopiskt inflytande över vårt sekulära svenska vardagsliv.

Beslutet om brudöverlämning motiveras av den starka symboliken. Konungen lämnar över kvinnan av börd till mannen av folket. Det ultimata beviset på att kungen accepterat Daniel, alltså ska folket göra det samma.

Problemet är bara att svenska folket sedan länge accepterat Westling.

Och i samma ögonblick som förlovningen tillkännagavs gav kungen, i allmänhetens ögon, paret sin fullständiga välsignelse. Väldigt få svenskar har sedan dess tvekat om huruvida Westling är insläppt i den Bernadottska gemenskapen.

Det är den andra symboliken som kommer att överväga.

Att en vuxen, utbildad, självständig kvinna överlämnas från sin far till en annan man. Som en pryl som skickas vidare. Brudöverlämning är en amerikaniserad, osmält import som saknar förankring i svenskt vardagsliv och tradition. Och beslutet blir stilbildande.

Efter den 19 juni kommer vi att se ett helt nytt bröllopsmode. Brudpar lär färgkoordinera sig och välja både musik och blommor efter Daniel och Victoria.

Det blir mycket svårt för svenska präster att sälja in den utmärkta, jämställda, svenska traditionen till par som ber om en brudöverlämning.

Det enda ärkebiskop Wejryd kan göra är att försöka tala brudparet till rätta.

Victoria och Daniel bör lyssna noga på invändningarna och ompröva sitt beslut.