I väntan på ett popgeni
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-08-02
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag
Jag är en av dem som alltid längtar och som för alltid väntar.
Ända sedan ... ja herregud, redan 1993, på en bar i Linköping, var han en legendar.
Nu är Jakob Hellman tillbaka. Men inte med ny musik.
Pontus & Amerikanerna, Farbror Blå, David Shutrick, Jakob Hellman och några till.
Det pågick en svenskspråkig Elvis Costello-popvåg i min barndom. Innan det blev 1990-tal och engelskspråkig Skånegatanindie med band som Popsicle, Brainpool, This Perfect Day och The Wannadies tog över.
Det var Jakob Hellman som blev magisk.
Han blev magisk omedelbart.
Redan när jag hörde andrasingeln ”Vara vänner” i P3-programmet Metropol medan jag cyklade till min datornördkompis Henrik blev jag såld. Såld!
Därpå, 1989, kom hans hittills enda lp-skiva ”... Och stora havet” och ... tja vi behöver inte prata mycket om den. ”Hon har ett sätt att säga mhmm jag inte trodde fanns”. ”Kom med och lägg dig här i gräset under mig och blöt ner kläderna”.
Jag avgudade de stroferna som barn och jag avgudar dem än. Jag har nog köpte den där skivan en fem, sex gånger sedan dess. Just nu har jag inget exemplar, inte ens digitalt.
Sådant händer, det man älskar ger man bort eller så försvinner det men man väntar och längtar efter att det kommer tillbaks.
På något sätt hamnade vi vid samma bardisk i Linköping 1993. Jag sa något, jag minns inte vad, men Jakob svarade mycket vänligt. Då gick snacket att han bodde i Lund och hade blivit galen.
Det kom alltid nya skrönor, myten växte, duetten ”Tusen dagar härifrån” med Perssons Pack blev en svensk popklassiker och 1999 gjorde Hellman en magnifik men tänkbart ojämn comebackturné. Jag såg honom i hällregn i Helsingborg och sjöng med i varje ord i varje sång.
Därpå såg jag honom på Debaser i Stockholm ett antal år senare. Det var hemskt, han slarvade och skarvade och snubblade och var halvfärdig. Samma sak i ”Nyhetsmorgon” på TV4 i våras.
Men jag väntar alltid på Jakob. Jag väntar på en ny skiva.
Det borde vara omöjligt att tappa all talang, att frysa sönder så fundamentalt, att inte en enda gång kunna upprepa den tekniska och poetiska popbriljans han plitade ner på ett papper med en jättestor gitarr för längesen. Men jag fattar pressen.
I morgon sjunger Hellman i ”Allsång på Skansen” på SVT. Förhoppningsvis låter hans röst så spröd, vitsig och stark som den gjorde på skiva 1989 och jag hoppas att han är lika fantastiskt söt som för 20 år sedan och att det leder till att två helt nya generationer upptäcker honom och kastar sig över ”... Och stora havet”.
På fredag spelar han på turnépremiären av ”Forever young”-paketet i Linköping och jag åker dit, kanske får jag säga hej, kanske minns han vad vi pratade om på den där baren i den staden.
Antagligen något om att jag längtade efter honom och att jag för alltid kommer att vänta på honom.