”Jag var borta så jävla länge”

Frida Söderlund

Kodjo Akolor om fettgrälet som fick honom att bli komiker igen

Kusinerna ifrågasatte hans beteende.

Nu beger sig Kodjo Akolor ut på sin första egna standup-turné.

– Jag hoppas innerligt att vardagen blir lite lättare, säger han.

Komikern och programledaren Kodjo Akolor, 32, har besökt sina kusiner i Ghana tre gånger.

Det var där perspektivet vände över en grill och ett bortskämt ”i-landsproblem”.

– Jag minns så tydligt hur vi stod där och grillade. Min kusin gav mig en köttbit som det var fett på och jag kastade bort det. Och han frågade mig ”vad gör du?”, säger Kodjo Akolor.

– Jag sa att jag inte ville ha fett och han bara ”du måste förstå att i Ghana slänger vi inte ens bort benen”. Det blev ett ”aha”-moment. Just det, jag är kanske lite bortskämd i mitt tänk.

Vill förändra

Den första egna standupshowen ”I-landsproblem”, som landar i Stockholm och Rival på måndag, handlar om just det. Problem som inte är problem, eller små problem som blir stora. Men det är inte bara en show som vill förändra, det är också ett sätt för Kodjo att återvända till sina komikerrötter.

– Jag hade inte velat skjuta upp det mer, det är mitt sätt att hålla fötterna på marken, säger han.

De egna ”i-landsproblemen” finns där. Tidiga mornar, relationer, räkningar, jobb, semesterplaner och arbetstider. Ständiga käppar i lyckohjulet.

– Jag har inte blivit av med dem än. Men jag hoppas det. Jag hoppas innerligt att resultatet blir att det blir lite, pyttelite, lättare att gå igenom vardagen.

Kodjo trodde att lyckan fanns i att leva på humorn. Men det är egentligen inte drömmen, han vill bli skådespelare, och därför känner han sig ändå inte nöjd. Stand­upen blir ett sätt att ta sig vidare. Att ta sig dit.

”Eget välmående”

– Jag gör det också för mitt eget välmående. Jag gör det för att jag gillar att uppträda och för att jag har varit borta så jävla länge. Det känns som att jag är mer programledare än vad jag är komiker och därför vill jag se om jag fortfarande är rolig, säger han.

– Och för att jag bara vill att folk ska må bra. Är det verkligen för pretentiöst?