Seierstad om sveket mot de afghanska flickorna

Medan kvinnorna tvingades ut ur skolorna av talibanerna vände världen ryggen åt Afghanistan. I en ny bok berättar Åsne Seierstad om extremismen, våldet och flickornas krossade frihetsdrömmar – med afghanernas ögon.

”Hade jag kommit i fjol skulle du väl ha kidnappat mig”, sade den norska journalisten och författaren Åsne Seierstad till Bashir, talibankommendanten som hon mötte i Afghanistan. ”Ja, självklart”, svarade han och skrattade. När de sågs hade talibanerna tagit över makten, 20 år efter det att Åsne Seierstad skildrade landets då hoppfulla framtid i sin genombrottsbok ”Bokhandlaren i Kabul”.

Maktövertagandet fick henne att vilja förstå vad som egentligen hände.

– Det började när jag läste nyheterna och tänkte ”jag ska inte till Afghanistan nu”, det passade inte i mitt liv. Men så kom Afghanistan till Norge genom alla evakuerade. Där hittade jag den första huvudpersonen, Jamila, som var tidigare minister i regeringen, kvinnoaktivist och islamsk feminist, säger Åsne Seierstad på ett fullspäckat besök i Stockholm.

I ”Afghanerna” berättar hon om den turbulenta utvecklingen i landet via tre huvudpersoner: Jamila, Bashir och den unga studenten Ariana.

– När jag mötte Ariana förstod jag att det är henne allt handlar om. De unga kvinnorna och deras framtid. Hon var student och hade bara en termins juridikstudier kvar när allt stängdes ner, och hennes framtid ställdes in.

Kvinnor gjorde bomber

Vi introduceras till Bashir när han som treåring förlorar sin pappa i Sovjetunionens krig. Därefter sätter mamman honom i en koranskola, och redan som ung tonåring blir han krigare. Han avancerar snabbt, arrangerar terrorattacker och deltar i slag. Medan talibanerna är kända främst som en rörelse ville Seierstad förstå männens individuella drivkrafter. Men hon fick också insikter i hur tillbakatryckt rörelsen var 2001.

– Många talibaner ville samarbeta med den nya regeringen men fick inte det. Jag har lärt mig mycket om de fel vi gjorde som ledde till att talibanerna vann, säger hon.

Åsne Seierstad bjöds in till Bashirs hem där hon mötte hans barn och tre fruar. Där berättade kvinnorna plötsligt om hur de tillverkade bomber, vilket hon menar att ingen har skrivit om tidigare. Seierstad noterade att det rörde sig om samma typ av bomb som Anders Behring Breivik använde, den norske högerextrema terrorist som sköt ihjäl ungdomar på Utøya och som hon har skildrat i ”En av oss”.

Men fruarna visste inte hur bomberna sedan användes.

– De sade ofta ”det får du fråga männen om”. De jublade inte över dödade amerikaner, att göra bomber var som att koka gröt eller baka ett bröd. Det var vardagligt. Kriget är vardag för dem, de är födda in i det.

Stress i 20 år

Seierstad har tillbringat ”dagar, veckor och månader” med att göra intervjuerna. Men berättartekniskt är boken uppbyggd som en roman. Hon bekräftar entusiastiskt att hon ville skildra världen helt utifrån huvudpersonernas ögon:

– När Bashir siktar på amerikanerna är det som att vi hejar på honom och kanske sen känner ”hjälp, vad stöttar jag nu?”.

Tekniken kan tyckas våghalsig, eftersom bokhandlaren i Kabul som Seierstad porträtterade senare vände sig mot hur boken avslöjade privata delar av hans frus liv. Det har stressat henne ända sedan dess, i 20 år, erkänner Åsne Seierstad rättframt.

– Jag kan inte ha en ny afghan som säger ”det är inte så det här ska skrivas”.

Numera spelar hon alltid in intervjuerna och ställer detaljerade frågor. Allt i boken är fakta, framhåller hon – även tankarna är återberättade. Jamila och Ariana har också fått läsa och godkänna sina kapitel. Seierstad argumenterar för hur värdefullt det är att läsarna får inblick i deras tankevärld, snarare än att hon ska ta plats.

– Om jag skulle göra en bok med en jagperson som möter talibanerna och sätter sig ner med dem – vem bryr sig? Jag vill inte berätta hur jag upplever saker, det tycker jag står i vägen för historien.

Har drömt högt

Utbildningen är central för flickorna, kvinnorna och barnen, enligt Åsne Seierstad, som själv har låtit bygga en flickskola i Afghanistan för sina bokpengar.

– Om man tar skolan från en svensk eller norsk flicka har de balett, skidor, ridning och fotboll, tv-serier och skärm. Men för en afghansk flicka är skolan allt hon har. Utan den får hon inte ens gå ut.

Åsne Seierstad är inte helt utan hopp. Många talibaner vill att flickor ska få gå i skola, även om det finns högt uppsatta personer som motsätter sig det, hävdar hon och pekar på bokens framsida, som pryds av Bashirs stolthet: ett krinkovgevär.

– Till och med han där. Han har tre fruar som aldrig får lov att gå ut och de har en massa barn som inte heller får gå ut. Men han vill ha kvinnliga läkare till sina fruar och tycker att de som vill skicka sina barn till skolan ska få göra det.

Åsne Seierstad blir ofta personligt berörd av de våldsamma öden hon skildrar – kanske särskilt av boken om Breivik. Hon har fortfarande nära kontakt med de anhöriga som miste sina barn i hans terrordåd.

Ariana kommer hon också att följa hela livet. I boken beskriver hon en ung tjej som bowlade, såg på Netflix och sjöng till Beyonce och Justin Bieber. Plötsligt tog allt det slut och hon skulle giftas bort.

– Frågan är om hon nästan inte har det värre än man hade förut. För hon har drömt så högt – och när vi har vänt oss ifrån Afghanistan får vi också bära skulden för hennes förlorade hopp.