Vinden MacGowan sjöng om går verkligen rakt genom märgen
En sorglig kväll när både Shane MacGowan och Scott Kempner går bort
NEW YORK. Inom loppet av bara några timmar kommer besked om att både Shane MacGowan och Scott Kempner gått bort och den där isande, new yorkska vinden den ene av dem sjöng om går för några ögonblick verkligen rakt genom märgen.
Som av en händelse råkar jag sitta vid bardisken på gamla B-bar på sjunde gatan och Avenue B när jag nås av nyheten att först Scott Kempner och sedan även Shane MacGowan gått ur tiden – och det känns som en sorgligt lämplig adress i just den stunden.
Ruffiga B-Bar är exakt den typ av sylta paret i Pogues-monumentet ”Fairytale of New York” hade kunnat sitta på och svära åt varann, och East Village var i sanning Scott Kemper hemmaplan.
Kempner, ja. Han är det mindre kända namnet i den här svanesången. Andra har redan skrivit väldigt fint om MacGowan – inte minst Håkan Steen i denna publikation – så jag nöjer mig med att konstatera att det lär bli med extra eftertryck vi skrålar med i den där julhymnen när klockan slår midnatt på söndag om tre veckor.
Redan innan dess ska jag gå nånstans och skråla med i The Dictators ”The next big thing” också, för Dictators var Bronx-födde Kempners första band och i konstellation med Andy Shernoff, Ross The Boss Friedman och oförliknelige Handsome Dick Manitoba kreerade han några av de mest egenartade ögonblicken i New Yorks tidiga punkera i mitten av 70-talet.
Senare bildade han underskattade Del-Lords – där det som kallas amerikansk roots-musik fick en unik, urban tvist – och ingick i The Brandos och gav ut ett par fina soloalbum, med ”Tenement angels” från 1992 som särskilt utropstecken.
Men framförallt var Scott en extremt vänlig själ, en institution på Manhattans rockscen och ett vandrande lexikon alla kunde vända sig till för exakt information om allt som rörde blues, soul, country och rock n roll.
Själv kände jag honom inte närmare, men jag såg honom alltid på ställen som CBGB’s och Lakeside Lounge och Manitoba’s, och när Ingemar – skivhandlaren från Borlänge som känner alla och själv är en East Village-institution – kom på besök hände det att vi hamnade i samspråk. Den uber-coola auran i kombination med total avsaknad av snobbism gjorde alltid intryck. De flesta andra i samma värld skulle, som exempel, aldrig våga erkänna att de gillar Springsteen, det är inte hippt nog, men ”Top Ten” – som han kallades – älskade sin Bruce och kunde prata i timmar om ”The river”-dubbeln.
På B-bar sveper jag det sista av min lilla bourbon och går. Ute är det isande kallt - och the wind goes right through me.
ORSAKER TILL EXTAS
•The Pogues – Misty morning, Albert bridge (Klassiker)
– Min allra största favorit.
•Dream scenario (Film)
– Nicolas Cage har aldrig varit bättre, och det säger inte lite.
•Maestro (Film)
– Bradley Cooper har aldrig varit bättre, och det säger inte lite.