Kul, avklätt och sorgligt

Jens Peterson

Både vemod och komik i Skäringers nya show

GÖTEBORG. Hon är rolig. Hon är vass. Hon berättar sorgliga ungdomsminnen som får hjärtat att snyfta.

Och Mia Skäringer sjunger väldigt, väldigt bra. Sånger av Håkan Hellström, Peter LeMarc, Staffan Hellstrand och Olle Ljungström.

Mia Skäringer inleder med att strippa, men det är andra saker än hud som blottas och ligger nakna.

Hon pratar om det hon kallar ett överjävligt bekräftelsebehov, och saker man gör bara för att någon ska tycka om en. Ångestfyllda sömnlösa nätter som småbarnsmamma.

Vänder på steken

Försöken att fira en rofylld familjejul som blir till ett hysteriskt stressande in och ut i en rondell i Kristinehamn.

Hon frågar hur det skulle uppfattas om hon hade gjort ett matprogram som ”Pluras kök” och betett sig som Eldkvarns sångare. Gör flera underhållande varianter av hur avigt det kan uppfattas om kvinnor skulle göra samma saker som vuxna män. Modell ”Jackass” eller 40-plussiga pappor som jobbar på reklambyrå och åker skateboard till jobbet.

Hennes prator handlar ofta om osäkerhet. Växlar mellan vemod och komik.

En bra sångerska

Som sångerska utstrålar hon stor säkerhet. De första sångerna hon sjunger är Staffan Hellstrands ”Fanfar” och Olle Ljungströms ”Nåt för dom som väntar”. Sångerna kommer med jämna mellanrum som fina andrum mellan monologerna. Håkan Hellströms ”Du kan gå din egen väg” är ännu en triumf.

Tabita, hennes älskade tv-figur, får sammanfatta läget och ger sin bild av vem det är synd om när könsrollerna ändras.

Mia Skäringer säger själv att hennes publik består mest av kvinnor, och hon drar ner väldigt många skratt med sina utlämnande berättelser. Tänk att Lactacyl kan vara så roligt.

Leonard Cohens ”Hallelujah” har gjorts många gånger, men Mia Skäringers version med det utmärkta bandet har styrka och stolthet. Hon är ännu bättre med mer överraskande betraktelser, men sången är en fin final på en stark kväll.