Var rebell - i läsfåtöljen
Här är elva skäl till att slopa datorn i sommar
Noel Gallagher hatar skönlitteratur.
Och han är tyvärr inte ensam.
I år är det 20 år sedan Oasis gav ut sitt debutalbum ”Definitely maybe”.
I år är det också 19 år sedan Oasis gav ut någonting som inte sög britpopballe.
Gruppens medlemmar talar ganska tyst om det sistnämnda jubileet.
Kanske lika bra. Det ger födelsedagstårtan en besk eftersmak.
Noel Gallagher firade stora triumfer som låtskrivare i ungefär två år. Resten av karriären har han varit en hyllad och kritiserad och ofta underhållande skitsnackare.
Ifjol utnämndes han pompöst nog till ”Icon of the year” av herrmagasinet GQ.
Gallagher tackade med att ladda munnen med verbal ammunition. Sedan fyrade han av en flitigt delad och kommenterad hatattack mot böcker.
Bokaffärer, läsare, författare - alla kunde dra åt helvete. Det är ett obegripligt slöseri med tid.
Noel menade att folk som läser, skriver och recenserar böcker sätter sig över andra och tycker sig vara finare än ”resten av oss som spelar in fucking skivor och skriver patetiska små låtar som försörjning”. Och Pulitzerpristagaren i skönlitteratur, vem hen än var, måste vara en fitta. Bara därför att.
Noel Gallagher förstår vidare inte hur någon stackare orkar bry sig om fantasier. Han föredrar böcker om Kubakrisen, historier från verkligheten.
Många delar nog Noel Gallaghers syn på litteratur. Att ord kan stänga ute människor och skapa klasshat påpekade Cathy Retzenbrink från bokkedjan Bookseller’s i en sansad kommentar till Gallaghers utbrott i tidningen Guardian. I Storbritannien läser var tredje person aldrig för förströelse och var sjätte har lässvårigheter.
Men ansvarslösa spyor från rockmiljonärer som Noel Gallagher hjälper inte. Det förstärker bara den arketypiska och farliga fördomen om arbetarklassmännens läs- och bildningsförakt.
Det enda som kan bekämpa misstänksamheten mot böcker och skönlitteratur är nog att, tja, läsa.
Gallagher missar poängen att böcker kan lyfta människor och ge dem verktyg för att förändra sina liv, i precis lika hög utsträckning som idrott och musik. Många framgångsrika underdogs startade sin resa med en uppslagen bok i knät.
Sommar och semester är årets största boksäsong. Nu ska boktraven som vuxit som ett dåligt samvete borta i hörnet kapas.
I en ständigt uppkopplad tid har uttrycket ”att koppla av med en bok” fått en politisk klang.
Den som är djupt nedsjunken i en bok kan inte vara tillgänglig i vår digitala samtid. Och vem vill inte vara rebell utan att behöva lämna fåtöljen?
Här är elva utmärkta skäl till att slå ihop datorn och låta mobiltelefonen vara.
Markus topp 11
2 ”The round house” (Louise Erdrich)
Scenen är ett indianreservat. Berättelsen är en av de stora amerikanska tragedierna som släppts på senare år.
1 ”American rust” (Philipp Meyer)
Meyers andra roman ”Sonen” finns på svenska. Men debuten är bättre. Romanen handlar om människorna som blev kvar i en liten stad mitt i amerikanska rostbältet efter att industrierna gick i konkurs eller flyttade bort. I Meyers författarskap smälter John Steinbecks bistra bild av depressionens USA ihop med Bruce Springsteens ballad ”My hometown”. Förfärande bra.
3 ”Stoner” (John Williams)
Kvävande sorgset mästerverk om det stora och livsviktiga och hoppfulla i en, till synes, obetydlig människas liv.
4 ”Dödssynden” (Harper Lee)
Sagan om Scout, Atticus Finch och mysteriet Boo Radley måste alltid nämnas. Och nämnas igen. Och igen.
5 ”Desperate characters” (Paula Fox)
Efter Richard Yates och John Williams borde Paula Fox bli nästa bortglömda amerikanska realist att slå igenom i Sverige. Boken släpps på svenska i höst.
7 ”The lottery and other stories” (Shirley Jackson)
… är om möjligt ännu starkare i sina korta noveller. Du glömmer aldrig ”The witch”.
8 ”Fun home: a family tragicomic” (Alison Bechdel)
Den utsökta tecknade memoaren känns fortfarande oöverträffad i sin genre.
9 ”Bedsit disco queen” (Tracey Thorn)
Precis som Everything But The Girls musik är Tracey Thorns självbiografi själva definitionen av antirock.
10 ”Jag heter inte Miriam” (Majgull Axelsson)
Majgull Axelsson släpper inga dåliga böcker. Det här är inget undantag från den regeln.
11 ”Carter beats the devil” (Glen David Gold)
Att fabeln om illusionister och Houdini inte finns på svenska är en gåta. Att den inte har blivit storfilm i Hollywood är ännu märkligare.