Lena Olin: ”Jag gick på alla fyra och skällde som en hund”
Publicerad 2012-09-29
Filmstjärnan om att vara kändisbarn, korkade beslut och ”Hypnotisören”
”Hypnotisören” är Lena Olins, 57, första stora svenska filmroll på åratal.
Nöjesbladet träffade henne för att prata om allt från karriärens milstolpar, till möjligheterna att leda Eurovision song contest. Och om sitt kanske sämsta beslut:
– Det var korkat att inte träffa Jane Campion när hon ville ha mig i ”Pianot”, säger hon.
Hon är vår största internationella kvinnliga filmstjärna, bosatt i Bedford utanför New York sedan ett tjugotal år, med regissören Lasse Hallström. När hon är hemma i Stockholm på pr-besök för hans thriller ”Hypnotisören” är hon fullbokad hela tiden.
Pratar med Ann-Marie Rauer i SVT:s kulturmagasin ”Sverige!” i 18 minuter och 14 sekunder i kväll. Själv fick jag möta henne i 19.20 ihop med Mikael Persbrandt och 17.01 ensam.
Hon berättar i tv i kväll att med två föräldrar – Stig Olin (1920-2008) och Britta Holmberg (1921-2004) i branschen – kunde hon gärna inte bli annat än skådespelerska.
– Jag var med mamma i kulisserna på teatern. Det var bara skådespelare och underhållare som umgicks i vårt hem, det blev mest underligt när man mötte civila ”riktiga” människor.
”Sparade år av terapi”
Hon hatade att vara kändisbarn. Satte sig och grät bakom lekstugan när det kom journalister. Började som barn ett tag att uppträda som en hund i lekskolan.
– Jag började gå på alla fyra och skälla i stället för att tala. Då sa förskolefröken att jag nog behöver ett djur, en hund eller en katt. Så jag fick min lilla hund. Det har sparat år av terapi, den där vovven.
Det hände många traumatiska händelser i Lena Olins familj, men vad, är inget hon närmare vill prata om.
– Att ha en pappa som var så ovanlig som Stig Olin var… jag fick ett behov av att skapa en egen identitet, trots att jag var väldigt blyg, säger hon till Nöjesbladet.
Man har svårt att se dig som blyg, när man tänker på din internationella genombrottsroll i ”Varats olidliga lätthet” (1988), när du var spritt språngande naken, förutom en svart hatt på huvudet..?
– Nä, visst är det konstigt. När det där sedan byttes ut mot att jag blev så jävla sedd, kände jag: Jag klarar inte av, jag vill kliva av.
Men det gjorde hon inte. Filmkarriären har rullat på med allt från stora Hollywood-filmer, fräcka independentfilmer, några tv-roller och ett par roller på ”hemmaplan”, i ”Hamilton” (2001) och ”Bang bang orangutang” (2005).
”Lever tajt tillsammans”
Du och Lasse har ständigt pratat om att jobba ihop. Går det inte att göra som Colin Nutley/Helena Bergström och Richard och Lena Endre har gjort i Hollywood?
– Det är väl ingen mer än John Cassavetes (1929–1989) och Gena Rowlands som har gjort det. Och Woody Allen och Mia Farrow när de höll på. Vi har inte prioriterat det. Vi lever så tajt tillsammans, det är nog bra att vi har gjort olika saker.
Varför har du inte filmat mer i Sverige?
– Jag har fått frågor från Sverige, Danmark och Norge, men det har inte funkat när barnen varit mindre. Nu skulle det fungera bättre, när Thora (17 år) går på internatskola.
Och så är väl gaget, typ, tio gånger högre i USA?
– Ja, det spelar ju in, det spelar ju roll. Men de bra, svåra, smala och riskabla projekten i USA, då jobbar man billigare.
Något du ångrar i karriären?
– Jag håller inte på och ångrar, vad skulle det bli för gott av det.
Inte ens att du nobbade ”Pianot” (1993)?
– Alltså, jag ville inte åka och möta henne, regissören Jane Campion.
Lena är tyst ett tag. En undermedveten tystnad som ungefär säger Tro-fan-att-jag-hade-velat-gjort-”Pianot”-som-blev-en-fantastisk-film-och-vann-en-Oscar-åt-Holly Hunter. Sedan fortsätter hon:
– Det var ju korkat. Holly Hunter var hur bra som helst, men hon har sagt i intervjuer att Campion först hade tänkt sig någon som var mer konventionellt vacker. Där skulle man väl… man vet ingenting, så är det.
Sonen blir regissör
Och nu är din son August (pappa är skådespelaren Örjan Ramberg) också på väg in i filmbranschen?
– Han har ju levt med mig och Lasse hela sitt liv. Har ätit och sovit film, är nu 26 år och färdig regissör vid filmskolan i London. Nu ska han börja göra sina första grejer.
Skulle du vilja jobba med honom?
– En spännande tanke och förmodligen roligt, men kanske lite konstigt också.
I vår arrangerar SVT Eurovision song contest. Ett av programledarspåren verkar vara en internationellt känd svensk kändis. Skulle du vara intresserad?
– Jag tror inte jag skulle klara det bra alls, alltså. Nä, det hoppar jag över. Min pappa skrev ju schlagersånger, jag var rädd för hela den där världen, tyckte det verkade otäckt. Jag ville vara min egen, inte lilla Fröken-Jag-tror-på-sommaren.
Fotnot: Stig Olin skrev ”Jag tror på sommaren” som Lenas äldre bror Mats sjöng och fick en megahit med 1967.
