Jag hatar kyla – med hetta
Läs Per Bjurmans krönika
OTTAWA. Plötsligt blir det vinter.
Men vi får ju veta vad Turtle i ”Entourage” egentligen heter.
Så det jämnar ut sig.
Jag vet inte hur det är möjligt.
Så sent som förra veckan var det fortfarande så pass mycket indiansommar att i alla fall de med lite hår under armarna kunde sitta på uteserveringarna på andra avenyn med en kaffe och kisa mot den bleka solen.
Sen bara smäller det till och blir så skitkallt att de som sitter kvar där fryser fast i poser med kaffekopparna halvvägs mot näbben.
Jag får ta fram bylsig rock, vrida på elementen och ge extra dricks åt de stackare som kommer med den lunch jag själv naturligtvis vägrar att gå ut och ordna.
Som om det inte vore nog måste jag dessutom flyga till Kanada – och här är det förstås ännu värre.
Fruktansvärt.
Jag är inte gjord för sånt. Jag hatar kyla. Med hetta ...
Men Lundell då, heter det i ett mejl angående förra veckans krönika om favoritlåtar.
Ja, jo, Lundell. En stor hjälte, förstås. Men det är med honom som de andra jag nämnde på slutet i lördags. Han är större än enskilda låtar. Jag har inte bara en Lundell-låt jag kan peka på och säga ”min”.
Men okej, om ni nu ändå envisas med att ställe såna frågor så får ni väl här de sex stora favoriterna i Lundell-katalogen då.
”Håll mej ... åh, ingenting”, ”Älskad igen”, ”Snön faller”, ”Aldrig så ensam”, ”Connemara” och ”Det jag vill minnas”.
Sal!
Plötsligt berättar Turtle för Jamie Lynn – eller Meadow Soprano, som några av oss inte kan låta bli att kalla henne – att det är så han egentligen heter.
Sal!
Det känns som det mest sensationella avslöjandet sedan världen fick veta att Mark Felt var Deep throat.
Personligen är jag mer förbryllad över att jag kunde missa The Jags ”Back of my hand”, Jackie Wilsons ”(Your love keeps lifting me) Higher and higher” och Aaron Nevilles inspelning av ”Louisiana 1927”.
Kan inte låta bli att upplysa om att min storebror, som uppträder under det förstklassiga artistnamnet Bjurman, spelat in en samling besjälade, originella Fogerty-tolkningar ihop med Peter O Ekberg.
”Fogerty files” heter albumet.
Frank Langella måste åtminstone nomineras för sin tolkning av president Nixon i ”Frost/Nixon”.
Varför är man inte björn?
Ett ide – det vore väl en idé ...