Mavis Staples musik slår ner som en blixt
Mavis Staples ”You are not alone”...
Ibland finns det bara ett sätt att beskriva musik.
Ja! Ja! Jaaaaa!
Minns inte längre detaljerna.
Och jag hittar inte originaltexten i min röriga bokhylla.
Men för många år sen skrev Expressens sportkrönikör Mats Olsson en för mig oförglömlig krönika om en ny Elvis Costello-skiva.
Eller det handlade nog snarare om vad musik kan göra med en stackars människa, hur hårt en låt kan träffa hjärtat och få gråa vardagar att skjuta iväg som en nyårsraket och explodera i hundratals färger.
Jag kan som sagt minnas några saker och scener fel, men det är för ögonblicketav underordnad betydelse.
Olsson illustrerade förväntningarna på Costellos album genom att han rusade rakt in i lägenheten utan att stänga dörren och ta av sig skorna. Han rev bort plasten från sitt förhandsexemplar och lade skivan under nålen medan regnet droppade ner från ytterkläderna på vardagsrumsgolvet.
Sen knöt han näven. Eller stod och gapade. Eller skrek ”yes, yes, yes!”. Musiken var precis så bra och stor och omvälvande som han hoppats.
Så ska det kännas. Så reservationslöst borde man alltid reagera. Allt annat är i längden poänglöst och ”Idol”- Jihde.
Jag rusade inte in från regnet med blöta skor när jag hörde Mavis Staples ballad ”You are not alone”.
Jag satt framför datorn på jobbet och undrade vad jag skulle äta till lunch när blixten slog ner i hörlurarna.
Ingen som lyssnat på Mavis Staples glömmer henne. Hon är soulmusikens svar på Morgan Freemans berättarröst i Hollywood. Där finns en visdom, stolthet, patos och värme som inte går att hitta nån annanstans.
På 50-talet och fram till år 2000, då pappan och bandets ojämförlige grundare Roebuck ”Pops” Staples dog, var hon den ledande stämman i gospelgruppen The Staple Singers.
Det är utan tvekan hennes förtjänst att The Staple Singers kom att kallas för ”God’s greatest hitmakers”.
När The Band tog farväl genom konsertfilmen ”The last waltz” fick Staple Singers och Mavis Staples vara med i ”The weight”. Robbie Robertson fick se och höra hur hans makalösa gäster tog låten ifrån honom.
Prince älskade Mavis röst så mycket att han i princip skrev och producerade en hel skiva åt henne, den ganska bortglömda ”Time waits for no one” från 1989.
En annan beundrare är Jeff Tweedy från Wilco. Han har producerat och skrivit ett par låtar till Mavis Staples kommande album, däribland titelspåret ”You are not alone”.
Mavis, som fyllde 71 år för ett några veckor sen, beskriver Wilcos studio i Chicago som ”funky”. Det är svårare att ge en rättvis beskrivning av ”You are not alone”.
Jag har nog inte hört en bättre låt på tio år.
Om jag fick göra en spellista skulle jag, utan minsta tvekan, placera balladen mitt bland Sades ”By your side”, Sam Cookes ”A change is gonna come” och Solomon Burkes comebackalbum ”Don’t give up on me”.
Balladen är lika sorgsen och välkomnande som kyrkornas klockringningar.
Mavis Staples, som på 60-talet marscherade bredvid Martin Luther King, ser ”You are not alone” som en kommentar om sakernas tillstånd i USA, där lågkonjunkturen stjäl människors jobb, hem och stolthet.
För mig kommer balladen så nära att den blir privat. När Mavis börjar sjunga handlar texten genast om nära vänner som just nu står inför förluster som är för hemska att tänka på:
”You are not alone
Every night I stand in your place
Every tear on every face taste the same
A broken dream, a broken heart, isolated and afraid
Open up this is a raid, I’m gonna get it through to you
You are not alone”
Jag klistrar in en länk till låten i ett mail och trycker på ”skicka”.
Mavis Staples säger allt det som jag själv inte klarar av.