Design som överlever döden
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-06
Trots att det är årtionden sedan grundarna gick i graven kan vi fortfarande identifiera en Chanel-dräkt eller Balmain-jacka på 100 meters håll. Men hur vet egentligen Karl Lagerfeld att Coco Chanel inte vänder sig i graven när hon ser hans blingade version av Chanel 2.55 från sitt moln i designerhimlen?
AV: Johanna Schreiber FOTO: Aftonbladet Bild, AP
Som chefsdesigner hos ett modehus har du det yttersta ansvaret för att skapa kollektioner som faller köparna i smaken, samtidigt som du ständigt måste ha husets konstnärliga inriktning i bakhuvudet.
Enligt Ulrik Larsen, tidigare designer hos bland andra tyska huset C Neeon och numera doktorand i modevetenskap på Borås Textilhögskola, är just Chanel det bästa exemplet på ett modehus som förvaltat sitt konstnärliga och kreativa arv väl.
CHEFSDESIGNERN SKA ÖVERRASKA
– Chanels tidiga design är så ikonisk att chefsdesignern kan göra egna tolkningar av den samtidigt som grunddefinitionen finns kvar, säger han.
En av chefsdesignerns viktigaste uppgifter är att alltid överraska kunden, men på ett sätt som ändå gör att hon känner igen sitt modehus. Väljer du att vara kund hos Chanel är du sannolikt på jakt efter plagg med klassiskt kvinnlig elegans, nätthet och mycket svartvitt – till skillnad från en Balmain-kund som förmodligen är mer fascinerad av vackra, tydliga silhuetter.
Att skapa en lyckad kollektion som går i linje med modehusets stil, samtidigt som den känns nyskapande och uppdaterad, kräver inte bara att du är en skicklig designer, utan bygger även på grundlig research.
Alla modehus arbetar ständigt med att bygga upp sina arkiv med gamla tyger, accessoarer, skisser och mönster.
UTGICK FRÅN GAMLA INTERVJUER
I arbetet med vår- och sommarkollektionen 2010 utgick Karl Lagerfeld bland annat från gamla fotografi er och intervjuer där Coco Chanel berättar hur hennes tweedmakare skapar tyger utifrån sådant hon hittat och blivit inspirerad av under sina söndagsutfl ykter i skogen: mossa, kvistar med mera. Allt för att kunna förhålla sig till hennes ursprungliga intentioner.
Men då och då går det snett. När unga, hajpade Alexander McQueen 1996 blev utnämnd att efterträda John Galliano som chefsdesigner för Givenchy väntade modevärlden spänt på hans första kollektion.
Överallt pratades det om Givenchys fantastiska nyförvärv och att det här skulle bli ett samarbete ingen någonsin skulle glömma. Och det skulle ingen, allra minst huset Givenchy och Alexander McQueen. Kritikerna totalsågade kollektionen, och bara någon vecka efter visningarna gick McQueen själv ut och kallade kollektionen för ”crap” i Vogue.
Enligt modevetaren Ulrik Larsen beror sådana krockar sällan på att designern är ovillig att arbeta i modehusets anda, det beror snarare på att modehusen varit alltför intresserade av en viss designers stjärnglans.
– Många hus har gjort misstaget att bara bry sig om att skapa en ny, stor designstjärna i stället för att se vilka förutsättningar som finns för designern som individ, säger Ulrik Larsen.
I Alexander McQueens fall var det inga problem för designern att skaka av sig kritiken – han var redan ett känt och framgångsrikt namn och kunde skylla på att jobbet som chefsdesigner hämmade hans kreativitet. Givenchy i sin tur kunde ursäkta sig med att de valt fel man för jobbet. Och om modehusets makthavare själva säger att McQueen inte kändes Givenchy, vilka är vi då att säga emot?
McQueens företrädare däremot, John Galliano, har rosats för sina kollektioner för såväl Givenchy som Dior. Det som verkade hämmande för Alexander McQueen – att förena sitt egen uttryckssätt med modehusets riktlinjer – tycks snarare ha inspirerat Galliano. Hur lovande en designer verkar, eller hur stor stjärna denne redan är, har alltså ingen betydelse – en lyckad kollektion kräver lika delar välgjord research, innovativt tänkande och en stor respekt för det hus man representerar.