Blonde biffen tunn & färglös

Markus Larsson

helskärm

NORJE. Precis innan han går på ger Billy Idol publiken ett löfte.

Han ska rocka

väldigt hårt.

Sen gör han en

konsert där musiken påminner om Trance Dance.

Lite märkligt, kanske.

Men min kollega Lisa gör den korrekta iakttagelsen i början av konserten, när musiken plötsligt cowboygungar som Ben Marlenes svampfrilla från back in the days.

Jämförelsen blir inte sämre av att gitarristen Steve Stevens ser ut som en medlem i just Trance Dance.

Vill till rötterna

Lite senare, när Billy Idol vill ta tillbaka musiken till rötterna, sjunger han först Eddie Cochrans ”Twenty flight rock”. Sen gör han en akustisk rockabillyversion av ”To be a lover”. Och då går plötsligt tankarna till... Jerry Williams.

Ungefär så farlig är Billy Idols kreditkortspunk i dag. Emellanåt låter också bandet beklämmande tunna och färglösa och uttråkade.

Rösten får hetta

Men brottarhitsen fungerar fortfarande. I dem sträcker också den småförvirrade Idol upp sig. Rösten får en helt annan hetta och landar nånstans mellan Bowie och Johnny Rotten.

Låtar som ”Dancing with myself” och ”Eyes without a face” och inte minst ”Rebel yell” är ju inte bara den här spelningens ryggrad. Det är, i princip, hela Billy Idols karriär.

Allra sist vill den biffige blondinen väva in platsen han spelar på i ”LA woman”. Han ser lite villrådig ut ett tag.

Sen klämmer han till med Malmö.