Sista (t)rycket för murvelromantik
”Murveln är en het potatis på film igen. Kanske för sista gången.”
Tryckpressarna dundrar igång, lastbilarna med färska tidningar rullar ut.
Oscarsvinnaren ”Spotlight” är magisk murvelromantik.
Nu är det slut. Slut, säger jag.
Murveln är en het potatis på film igen. Kanske för sista gången.
”Spotlight” om pedofiljägarna på Boston Globe fick en välförtjänt Oscar. Verkliga händelser skildras med hårt arbetande reportrar i huvudrollerna.
Klimax i denna två timmars journalistpornografi nås, förstås, i det klassiska ögonblick då tryckpressarna mullrar igång i Boston. Förstasidan virvlar förbi i allt febrigare takt, tidningsbilarna väntar på buntarna - därpå ut i gryningen till de väntande medborgarna. Sanningen har segrat igen.
”Spotlight” utspelar sig 2002.
Hur skulle det stora avslöjandet se ut på film i dag?
Hjältejournalisten klämmer dit en hetsig punkt på tangentbordet, trycker på ”skicka” och en flimrande display dyker upp. Redaktörerna jublar och räknar klick i realtid. Sen går de till träningsrummet och spelar rundpingis.
Så påvert.
Inte sexy.
Men det får man väl inte säga längre i det här landet där digitaliseringen sparar tonvis med skog och innebär själva essensen av modernt liv.
Bara i antingen konservativa eller exklusiva kretsar är papper ännu det finaste som finns. Att prenumerera på sin gamla lokaltidning. Att läsa en välskriven roman på papper. Att skicka ett riktigt brev med frimärken.
Men för det stora breda flertalet gäller Snapchat.
Och ok. Det går inte att stoppa tiden, vi lever redan i den fjärde industriella revolutionens tidevarv och snart är allting smart och automatiskt och luktar ingenting. Jag fattar. Jag accepterar. Det är längesedan tryckerierna ens låg i samma hus som redaktionerna men de som jobbade i gamla Klara fram till flytten 1989 minns hur de på morgonen framåt fem kände och hörde hur maskinerna dundrade igång i källaren och förstaupplagan av Aftonbladet började pressas fram. Därpå kunde nya upplagor mullra igång fram till sena lunch.
Kanske är dessa vibrationer bara stor skönhet och romantik för oss pappersfetischister i yttrandefrihetsbranschen.
Men håll åtminstone med om att dataskärmifieringen är dålig för filmkonsten. De flesta av historiens mästerligaste journalistdrama- eller komedier (jag listade dem i ”Moderna murvlar har slutat röka Lucky Strike utan filter”, 7 november 2011) hade inte kunnat göras i dag, inte med det schvung och tryck som en mullrade tryckpress erbjuder den bourbonstinna, rökiga dramaturgin.
Risken är stor att ”Spotlight” blev den sista mästerliga murvelfilm som gjordes.
En betydligt värre konsekvens av digitaliseringen än illegal fildelning, om du frågar mig.
Fråga Fredrik
Hur mår du? Jag vet att du inte heller tycker om våren. /Erika
SVAR: Än så länge okej, tack. Lösningen på vårdepressionens gåta kan vara att ta sig nånstans dit det är varmt på riktigt en vecka, helst två, i mars.
Veckans ...
BABE. Hynek Pallas. Reportageboken ”Oanpassbara medborgare - historien om förföljelsen av de tjeckiska romerna” är mycket lärorik, högst fascinerande och förbannad blir man.
MARSCHJOJKPOPLÅT. ”This is my land”, Sofia Jannok. Nyss ”Snölejoninna” på svenska, nu tillbaka på engelska och samiska - Gällivares finaste är lika stark och relevant oavsett språk.
MURVELFILM. ”Truth”, hyrfilm. Cate Blanchett som tv-producenten Mary Mapes och Robert Redford (klassisk murvelskådis i ”Alla presidentens män”) som det legendariska CBS-ankaret Dan Rather. Bra film, raffel, starka skådisar men inte någon av de stora i genren. Bristen är densamma som i verkligheten - oklarheten om ifall ”60 minutes” scoop om president George W Bushs (undkomna) militärtjänstgöring stämde.
BOSS. Bruce Springsteen ställde in gårdagens gig i North Carolina i protest mot delstatens lagstiftares diskriminering av transpersoner (”toalettlagen” om att inte få välja herr- eller damtoalett). Herr Bruce är alltid på minoriteternas sida. Respekt.
KÅSERIBOK. ”Den siste grisen”, Horace Engdahl. Roliga, lärda, sjuka och klyftiga aforismer.
ROMREPORTER. Alexandra Pascalidou. Strålande och tonsäker i det snyggt fotograferade och ytterst välklippta ”Vi kallas tiggare” på SVT1, torsdagar, om Europas mest förföljda folkgrupp.