Tom Hanks torped har funnits på riktigt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-10-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
"The Road to Perdition" är bland det bästa du kan se på bio just nu.
En gangsterfilm som lånat från två motsatta håll: verkligheten och extremt våldsamma japanska filmer.
"The Road to Perdition" bygger på en seriebok.
I sin tur inspirerad av två helt olika saker. Dels mycket brutala japanska äventyr. Dels historien, det fanns en riktig gangsterledare utanför Chicago som hette John Looney, Paul Newman i filmen.
Det japanska ursprunget är manga-serierna "Kozure Okami" (Lone wolf and cub på engelska) som i sin tur blev sex filmer i början av 1970-talet.
Sanslöst våldsamma filmer, som varit svåra att få tag på. Nu finns de på video/dvd i England och man kan köpa dem på import i svenska affärer. Den engelska titeln börjar på "Babycart", men den första och andra i serien finns också hopklippta som "Shogun assassin".
Kroppsdelar huggs av, huvuden klyvs, blod sprutar. Det sprutar så mycket blod att det bitvis påminner om Monty Python och deras riddar-parodi.
Huvudtemat med en förrådd samuraj, en vandrande ronin som drar runt med sonen i en bestyckad barnvagn av trä, har alltså inspirerat till "The road to Perdition". Mottot för den boken är taget från Kazuo Koike, som skrev japanska originalet.
Det fanns dessutom en riktig gangster John Looney i Rock Island, Illinois på 1930-talet, och med en vild son Connor, precis som i filmen. Fast nu är familjen omdöpt till Rooney.
Allt i filmen "The Road to Perdition" har inte hänt, men det fanns en förrådd torped motsvarande Tom Hanks roll, och i serieboken visas hur det verkligen gick för John Looney.
Författaren Max Allan Collins berättar i förordet till "The Road to Perdition" att en annan inspiration var filmerna "The Road to. . . " med Bob Hope och Bing Crosby.
De hette alltid "Två glada sjömän i. . . " på svenska, så för att knyta ihop allt kunde den svenska titeln ha varit "Två glada gangsters i Perdition".
Nåja.
Diana Krall gjorde en mycket stark turné förra året, bland annat till Stockholm, och konserten i Paris finns nu ute på cd. Jag gillar hennes tolkning av Joni Mitchells "A Case of you", och extraspåret som är en studioinspelad version av Billy Joels "Just the way you are".
The Beatles, och hysterin kring dem fångades i den smittande filmen "A Hard days night" 1964. Finns nu på dvd i England och USA, med en dvd extramaterial. Musiken gnistrar, men bitvis är den mer pratig än vad jag har velat minnas.