Han var den störste
Aftonbladets musikredaktör Markus Larsson sörjer Michael Jackson
Michael Jackson är ingen stor popstjärna.
Han var störst. Ett monument.
Men när han dog hade allt rasat.
Karriären var sen länge över.
Comebacken var bara ett par veckor borta.
Den 13 juli var det meningen att Michael Jackson skulle ha premiär för sina avskedskonserter i London. Det skulle bli hela 50 utsålda spelningar. Ett slutgiltigt och långt farväl till fansen och karriären. För att ingen skulle missa vad det handlade om döpte Jackson showen till ”This is it”.
Biljettförsäljningen blev därefter. 750 000 stycken biljetter gick åt i en rasande fart. Hela världen ville se Den Sista Stora Föreställningen.
Det säger en del om fenomenet Michael Jackson. Eller rättare sagt:
Det säger en del om suget efter den Jackson som inte fanns längre – men som lämnat efter sig ett pophistoriskt avtryck som aldrig kommer gå att ignorera eller sudda bort.
Det var minnet av den unge Jackson som upphävde tyngdlagen genom att göra en moonwalk på skivbolaget Motowns tv-sända 25-årsjubileum 1983 som sålde biljetterna. Han som spelade in ”Thriller”, skivan som fortfarande är världens mest sålda album. Han som var en oöverträffad och maximal entertainer, som inspirerat otaliga efterföljare genom sina melodier, sina hits, sina scenshower och sin koreografi.
Michael Jackson blev ett legendariskt underbarn mot slutet av 60-talet som medlem i Jackson 5. Flera av gruppens singlar på skivbolaget Motown – ”I want you back”, ”ABC” och ”I’ll be there”– står sen länge staty i popmusikens Hall Of Fame. Under 70-talet började dock soloartisten Jackson att växa fram, mycket tack vare albumet ”Off the wall” från 1979.
Men det var 80-talet som gjorde honom till ett globalt fenomen, en symbol för svart självkänsla som älskades över alla ras- och klassgränser.
Visst, samma decennium hade Madonna och Prince och Bruce Springsteen och Whitney Houston och Guns ’N’ Roses, men allihop bleknade jämfört med mannen med silverhandsken.
Ingen annan hade hits som ”Beat it” och ”Billie Jean”från skivan ”Thriller”. Eller singlar som ”Dirty Diana”, ”Smooth criminal”, ”Another part of me” och titelspåret från uppföljaren ”Bad”.
Michael Jackson var en galjonsfigur för en ny form av popstjärna som föddes på 80-talet, genom musikvideon och MTV. En stjärna som behärskade sång och dans, skapade ett varumärke av sin egen image och skrev sina egna hits.
I dag är det omöjligt att föreställa sig en värld utan Jackson. Det skulle vara som att säga att Elvis Presley eller Beatles var onödiga dagssländor.
Alla som skrivit och framfört pop och r’n’b och soul och hiphop sen 1982 har på olika sätt influerats av Michael Jackson. Justin Timberlake hade till exempel inte funnits utan honom. För att inte tala om pojkbanden och 2000-talets olika ”Idol”-fabriker.
De första åren av 90-talet var också framgångsrika, men sen började Jackson att falla. Till slut ersattes hans känsla för pop av pedofilanklagelser och rättegångar och en allt skröpligare hälsa. Sista studioskivan från 2001, ”Invincible”, blev därför med Jacksons mått mätt ett misslyckande.
Sen var karriären borta.
I år ville fansen att Michael Jackson skulle återuppstå och bevisa att han fortfarande kunde vara vitalare än en rullstolsbunden spillra med solglasögon och ansiktsmask.
Och vissa ville nog också vara med om det gick åt helvete, om spektaklet Jackson misslyckades och gjorde fiasko. Bara för att säga att de var där, att de såg undergången live.
Ingen kommer dock få veta hur stor potential Jackson fortfarande hade.
Att bedöma en artists värde är svårt. Den debatten slutar aldrig eftersom tycke och smak ofta är viktigare än försäljningssiffror.
Det finns säkert klassiska kompositörer och rockartister och popband och hiphopfenomen som vissa kommer att ranka lika högt – eller till och med högre – än Michael Jackson i framtiden.
Men som modern popstjärna betraktat ... då kan jag inte hitta nån större och viktigare och mer inflytelserik artist än Michael Jackson. Många kommer nog att minnas exakt var de befann sig och vad de gjorde när de fick dödsbudet.
Själv stod jag på Peace & Love-festivalen i Borlänge när en kollega ryckte tag i mig.
Klockan var strax efter midnatt, den 26 juni 2009. Och uppe på scenen sjöng Thåström ”Fan fan fan”.