En kvinna i nöd förvandlar oss

Jag sitter på ett tåg från Göteborg till Stockholm och tänker på ett klassiskt skämt om att varje gång man reser mellan Göteborg och Stockholm så måste man ställa fram klockan. Ett år. Jag fnissar för mig själv på sådant sätt att grannen i fåtöljen bredvid möjligen tror att jag är instabil och kanske farlig.

Plötsligt rusar en gråtande kvinna in i vår vagn. Hon kastar sig ner i en av stolarna, gråter och hulkar och vi andra spänner i panik våra blickar ner i våra tidningar och böcker. Vi låtsas som ingenting. Det här angår inte oss. Hon lugnar sig snart och vi kan åter slappna av. Resan fortsätter.

Så stannar tåget i Katrineholm. En polis stiger ombord. Han går fram till kvinnan och säger att hon måste följa med honom av tåget. Kvinnan blir åter hysterisk. Men jag ville ju betala! Jag har ett kort, men konduktören var arg, hon vägrade ta mitt kort. Här! Ta mitt kort, jämrar hon sig. Gråten gör att håret fastnar på hennes kinder. Polisen är samlad. Han säger att han inte har någon lust att argumentera. Du ska av tåget, punkt slut. Kvinnan skriker. Jag har ju pengar! Jag vill bara hem till min familj! Varför gör ni så här mot mig?

Polisen står tyst en stund och sedan säger han att det inte spelar någon roll. Om hon inte har betalat någon biljett så ska hon avvisas. Han tar försiktigt tag i hennes arm och försöker dra upp henne. Kvinnan reagerar våldsamt, klänger sig fast i stolen och skriker.

Vi kan inte längre låtsas som ingenting. Det sker något mycket obehagligt mitt framför våra ögon.

En äldre kvinna reser sig upp och frågar polisen vad som pågår. Den unga kvinnan säger att hon ville betala sin biljett med sitt kort, men att konduktören vägrade ta emot det.

Polisen gör ännu ett försök att dra ut henne. Ännu en kvinna ingriper. Vad kostar biljetten? 1 100 kronor, får hon veta. Hon tar fram sin plånbok. Jag har bara 500 hundra, är det någon annan som kan hjälpa till? Den äldre kvinnan ropar att hon har 200, en äldre man drar fram 200 till och till slut har de skramlat ihop till hennes biljett.

De räcker pengarna till polisen. Han blir alldeles konfys. Jag ska inte ha några pengar, jag är väl ingen konduktör, säger han irriterat. Men då kan du i alla fall gå av tåget, ropar någon. Andra instämmer. Nu har hon pengar till sin biljett, stick härifrån!

Polisen blir rådvill. Han hade ju en uppgift. Han skulle ju ta ut henne. Avvisa henne. Och nu. Vad gör han nu? Förorättad lämnar han tåget. Kvinnan gråter, nu av tacksamhet. När vi kommer till Stockholm ska ni få pengarna. Varenda krona!

Det är så vackert. En kvinna i nöd och tåget förvandlades till en medborgarrättsrörelse. På det här tåget håller vi ihop. Vi hjälper varandra. Det finns en sjudande styrka i den här vagnen, en förbrödring, vi känner den alla. Vi bär plötsligt våra huvuden högt. Det är berusande att vara här. En vagn fylld av stolthet susar vidare mot Stockholm.

Så kommer konduktören. Här är dina äckliga pengar, skriker den unga kvinnan och kastar dem mot damen.

Oroade blickar i tåget nu, en känsla av att det där var onödigt. En skiftning i luften, kanske. Konduktören, en kvinna som ser godmodig ut, plockar upp dem på golvet och säger: Du ville betala med ett kort som inte hade någon täckning. Du försökte fuska. Jag insisterade på att du skulle betala, för det är mitt jobb. Då kallade du mig hora. Det är inte anständigt. Jag vill inte bli behandlad så.

Den unga kvinnan säger ingenting.

Konduktören går.

Och kvar sitter vi och känner hur luften blivit lite kallare här. En kuslig stämning uppstår. Det är otroligt tyst här inne nu. Vem har vi försvarat egentligen? Vad har vi gjort?

Ni ska få tillbaka varenda krona, säger den unga kvinnan igen.

Någon nickar.

Vi sitter tysta.

Tvingar åter ner blickarna i våra böcker och våra tidningar.